Stora moln av tjock vit rök väller ut genom dörrarna från ett hus mitt på Ljusterö. Tre brandmän iförda rökdykarmasker, lufttuber och tjocka skyddskläder rör sig försiktigt in i byggnaden. Alla håller de ett stadigt, livsviktigt tag om en tjock brandslang. Plötsligt sprakar kommunikationsradion: ”Vi har hittat en kropp!”
Det är måndag kväll på Ljusterö. Med andra ord dags för veckans övning med öns brandkår. På schemat står kallrökövning, en övning som är obligatorisk för alla landets rökdykare minst fyra gånger per år.
Men till skillnad mot många andra storstadsregioner i landet är brandmännen som just nu är på väg in i det rökfyllda huset deltidsbrandmän. Övningarna kilar de in på kvällstid efter jobbet, vid skarpa larm rycker de iväg från sina ordinarie jobb. Även om både övnings- och larmtiden ersätts i reda pengar, är brandkåren beroende av frivilliga krafter för att få ihop till släckningsstyrka, olycks- och hjärtstoppslarm.
– Det är väldigt sårbart, säger nya enhetschefen Emil Westerdahl som sedan årsskiftet ansvarar för Ljusteröstationen.
Hans tidigare erfarenheter rör heltidsbrandkårer, och han är djupt imponerad av deltidsbrandmännens engagemang:
– De här brandmännen ställer upp för bygden på ett fantastiskt sätt, de har ett enormt engagemang för det lokala samhället, de är seriösa och väldigt duktiga brandmän.
De kraftiga brandslangarna som ligger utsträckta mellan brandbilen och den rökfyllda byggnaden rister plötsligt till, brandbilens motor börjar gå tyngre och det dånar till i slangarna när vattnet släpps på. Brandmännen inne i huset pratar genom komradion med räddningsledaren på utsidan, snart öppnas dörren och en till synes livlös kropp bärs ut. Genast startar livräddningsförsök på dockan, medan röddykarna går in igen och fortsätter eftersöket.
Att vara deltidsbrandman är en uppoffring, både för den enskilde brandmannen, dennes familj och arbetsgivare. Men stödet från alla håll är stort. Ljusteröbrandmännen liknar det vid en fritidssysselsättning, som ger både socialt umgänge, motion, spänning och framför allt är en syssla som gör det säkert och tryggt för alla och envar att bo på ön.
– Många av oss gör inte det här för pengarna, utan det handlar om en frivillig insats för vårt närområde, säger Hasse Kohala som har varit med i kåren under flera år.
Han har tagit av sig hjälmen och rökdykarmasken och blottar ett svettigt huvud som ryker av ånga i den iskalla kvällsluften. Rökdykarutrustningen och skyddskläderna väger sina modiga 30 kilo, så varje brandövning innebär ett ordentligt träningspass.
Övningsstyrka nummer två är på väg in i huset för att fortsätta eftersöket av fler eventuella kroppar. Hade detta varit en riktig brand så hade det ännu dröjt länge innan förstärkningen från Åkersberga hade kommit. På en stor och välbefolkad ö som Ljusterö med sina drygt 1 500 bofasta är därför deltidsbrandkåren mer än välkommen.
Men, det relativt stora befolkningsunderlaget till trots så är det inte helt enkelt med nyrekryteringen på stationen.
– Det är mycket som ska stämma. Insatstiden är kort så man måste bo ganska nära stationen, förklarar Emil.
Från det att larmet går till dess att brandbilen startar från stationen får det bara gå tio minuter. Vilket gör att de brandmän som har jour måste både bo och jobba nära stationen.
Just den här kvällen har stationen besök av två killar som sökt till Ljusterökåren för att bli deltidsbrandmän. De får genomgå en rad olika fysiska tester för att se om de är lämpade. Skulle det visa sig att de klarar de första fystesten på stationen går de sedan vidare för utbildning och andra lämplighetstester.
Fystesterna vållar inga större problem. Fredrik Höög, som nyligen flyttade till ön från Blekinge, hade blivit varnad för gångbandet innan, vilket tydligen var tur. Testet går ut att bära 24 kilo utrustning på ryggen, samtliga skyddskläder och gå totalt tio minuter i en hastighet av 5,6 kilometer i timmen på ett löpband med 14 graders motlut. Ett test som sex av tio som försöker bommar första gången eftersom det både är tungt och psykiskt utmanande.
– Jag var oerhört väl förberedd, men de sista två minuterarna gick på ren vilja, då brinner det i vaderna, säger Fredrik medan han pustar ut.
Men att brandkårstesterna bara är för supermänniskor stämmer inte, hävdar Emil.
– En normalfrisk människa, tjej såväl som kille, klarar av testen. Bommar man när man kommer hit så får man tips på hur man ska klara av det, och då är det enkelt, säger Emil.
I dag består hela styrkan på tolv man av just män, men fram till förra året fanns även en tjej i styrkan som var brandman fram tills hon var 50 år. Så de fysiska proven är inget att vara rädd för, menar han:
– Testerna är kopplade till de räddningsinsatser man ska göra. Det viktigaste är att man är en lagspelare, och att man gillar atmosfären här och är en bra kompis.
Fredrik blev intresserade av att söka till kåren när det stod klart att han hade jobb på ön minst något år framåt:
– Det kommer att bli en stor upplevelse, jäkligt nyttigt tror jag. Något man växer av som person, och som ger en bra erfarenhet. Jag blir taggad av att lära mig mer, och framför allt vill jag inte vara den som står vid sidan av och ringer 112, säger Fredrik och berättar om en olycka han bevittnade där just den känslan infann sig.
Övningen är avslutad, utrustningen omhändertagen, skyddskläderna avskalade och kaffet är upphällt i samlingsrummet. Runt bordet sitter ett gäng helt vanliga killar med ett ovanligt stort engagemang. Många Ljusteröbor skulle till och med kalla dem hjältar. Med jour var fjärde vecka har det genom åren blivit många uppoffringar, men som Hasse säger:
– Allt går att lösa, man kan alltid byta jourpass med varandra. Det är mer fördelar att vara med, mycket mer.
Brandkåren har funnits sedan 1995, innan dess fanns ett brandvärn på ön. Skillnaden är framför allt, förutom att ett brandvärn är helt ideellt, att brandmän i ett brandvärn inte rökdyker.
Enligt Emil är det absolut motiverat att ha en deltidsbrandkår på en ö som Ljusterö, där närmaste förstärkning är minst 40 minuter bort.
– För att vara i en storstadsregion är det väldigt utsatt här, säger Emil.
Stationsansvarige Sören Larsson började som brandman redan i värnet, och kan inte tänka sig ett liv på ön utan ordentligt brandförsvar:
– Det vore en katastrof om stationen försvann, säger han.
Precis som många andra av killarna är han hantverkare. Flera har egen firma, vilket underlättar vid larm och övningar. Förutom sammanhållning och umgänget med likasinnade kompisar ser killarna även fördelar med det kontaktnät som kåren ger. Patrik Halling passar på att ge en eloge:
– Det är många arbetsgivare som ska ha en stor blomma. Det är inte bara att man kan tvingas åka iväg på ett larm, det kan även vara riskabla uppdrag, stukar man foten kan förstås arbetsgivaren drabbas. Samtidigt som vi förstås ökar kunskapsbanken vid eventuella olyckstillbud på den ordinarie arbetsplatsen, vilket anses som en trygghet.
En nackdel som kan inträffa påpekas av Robert Nilsson:
– På en sån här liten ort är det förstås en nackdel om man känner offret i till exempel en bilolycka, det är det jobbigaste. Men då får den som är närmast offret ta ett steg tillbaka.
Kvällens övning är summerad och får med beröm godkänt av Emil. Kroppen hittades i det rökfyllda huset, det välstämda lagarbetet fungerade med bravur.
– Det är viktigt att folk vill engagera sig i det lokala brandförsvaret. De här killarna är hjältar, och vi vill gärna ha ännu fler hjältar hit, säger Emil.
