Stiftelsen Skärgårdsbåten gjorde med Gunnar Lefrell, som sakkunnig lots, och med Göran Sjödins säkra navigering en resa i ”SS Skärgårdens” kölvatten med SS Blidösund den 18 juni. Några av Gunnars uppgifter har jag tillåtit mig att återge.
Einar Malm, född år 1900 och under många år bosatt på Äspholmen i Spillersbodaskärgården, har i dikten ”Ångbåten kommer ” ( SS Skärgården) på ett målande sätt lyckats få med det mesta av vad ångbåten betydde för bygden under de förra seklen. För de allra flesta kontakten med yttervärlden – från vaggan till graven.
Genom Roslagen i försommarens vackraste grönska går seglatsen från Norrtälje förbi Lidö, Tyfvö, Tjockö och Räfsnäs. Namn som låter som musik i öronen på oss som for med SS Storskär till Arholma en gång i tiden. Rätt in i hjärtat av Roslagen mot Spillersboda – under flera decennier slutbryggan för SS Skärgården, f 1907, går färden denna lördag. Einar Malms rader i dikten om den tjärade kajen stämmer inte så bra på dagens dito men ”Guldsmidd skepparen står som en gud på kommandobryggan, hälsar med fryntlig honnör på gamla bekanta och kunder” stämmer desto bättre på dagens befälhavare
Göran Sjödin, som snart stått lika många år på Blidösunds kommandobrygga som hans företrädare på SS Skärgården. Dagen till ära med Neptuni Ordens guldmedalj på bröstet. Snart blir det väl också en Emmerymedalj.
Någon avbruten resa för andjakt, som SS Ljusterös kapten på samma trad runt 1880 kunde tillåta sig medan passagerarna vackert fick vänta, blir det inte men väl ett uppehåll för bensträckare på Stomnarö. Sista båt från Stomnarö, MS Möja eller Sandö avgick en augustisöndag 1956 men vänthuset står kvar och en turlista från 30-talets omfattande ångbåtstrafik minner om en svunnen epok. Det lär dröja innan ett ångfartyg förtöjer där igen.
Min skärgård och Din
I dessa trakter fick många ”rännstensungar”, som Roland Svensson, sina första kontakter med ”Din skärgård och min”. Här låg nämligen många av de koloniställen som stockholmsförsamlingarna Kungsholmen, Sofia och Katarina eller ”Frälsis” tillsammans med andra gudabenådade organisationer öppnade för att stadsbarnen efter en resa från Strömkajen eller Strandvägen med Waxholmsbåten skulle få andas frisk luft i Guds sköna natur och njuta av bad och bullar.
Där var tyst på Calles ö
Vi passerade Håtö svansar, Pelarordens boning här på jorden, där Evert Taube som inträdesprov skrev Roslagens egen sommarpsalm: ”I Roslagens famn”, senare benämnd Calle Schewens vals”, men där var tyst i bersån och tomt vid det stora ekbordet.
Regnet öser ner med årets värsta skyfall men trivseln inombords är det inget fel på även om det är imma på både ventilerna (”fönstren”) och glasen på borden. I försalongen kan en eller annan öl, inköpt på ”torget” innanför dörrarna i frontskottet, inmundigas men den som vill avnjuta andra läckerheter och förutseende bokat bord, kan med fördel inta måltiden i någon av de pietetsfullt restaurerade matsalarna på övre däck prydda av handvävda dukar och servetter med sommarens blomster på bordet. Även om den gamla indelningen i 1.klass matsal är bortglömd är betjäningen ”First class!”
För oss runt 200 ångbåtsnostalgiker, som älskar lukten av stenkolsrök och förmodligen betraktas med ett överseende leende av de som ännu inte upptäckt charmen med ångbåtar, finns möjlighet att i matsalen inta den berömda ångbåtsbiffen som ”Skyffelbiff – stekt i ångpannans kolfyr och framburen på skyffel av eldaren”. Andra läckerheter inte att förglömma även om de inte frambärs på glödande kol.
Över minnenas fjärdar
De flesta av de gamla ångbåtsbryggorna i området kring Spillersboda, som under flera decennier var slutbryggan, är numera borta och raserade men spåren finns kvar. Både fysiskt och i minnenas värld. För en resa i minnenas värld artar sig denna seglats till. Många av de bryggor som miste sin ångbåtsförbindelse när linjen på grund av konkurrensen från landförbindelserna lades ner omges numera inte av en lika levande skärgård medan andra vuxit till sig och blivit små knutpunkter med såväl sommarställen som åretruntboenden.
De stormbyar som denna dag hindrar ett stort kryssningsfartyg att gå in i skärgården märker vi inte av utan debarkerar tryggt vaggade i den försommartids lugna skärgårdsmetropolen Vaxholm. Från kajen njuter vi i Calles anda av Blidösund med lätt rök kring skorstenen fortsätta färden över den dunkelblå, vindstilla Vaxholmsfjärden medan juninattsskymningen smyger sig varm till sovande buskar och träd.
Text och foto: CG Dahl
