Ångfartyget Blidösund hade inte anlöpt Söderöra sedan 1959 då en heldagsutflykt anordnades förra helgen för att återuppliva gamla minnen längs dåtidens ångbåtsfarleder. Med ombord fanns ciceronen Gunnar Lefrell, som gav en historielektion om skärgårdens trader och bryggor.
Molnen hänger tunga över Norrtälje hamn den råkalla junimorgonen då 150 förväntansfulla passagerare kliver ombord på s/s Blidösund. Den gamla ångbåten ska för första gången på 63 år ta oss till Söderöra brygga, som under många år ansetts omöjlig att angöra för djupgående fartyg. Nu har man tänkt om. Då det för några år sedan gjordes nya mätningar av inloppet inför vintertrafiken med m/s Yxlan, som specialbyggts just för att kunna komma in till Söderöra, upptäckte man att djupförhållandena var bättre än man tidigare uppskattat. Redan år 2020 var det tänkt att göra nostagitrippen, men då satte pandemin stopp för planerna. Men nu är det äntligen dags och kapten Philip Ronne är glad över att se så många passagerare ombord.
– Det finns ett stort intresse bland många människor för historiken kring ångbåtarna. Att levandegöra den genom att ge sig ut så här på riktigt, inte bara läsa om den, det är det som är kul. Den här idén med att åka till Söderöra och Blidös utsida har funnits i mitt bakhuvud hur länge som helst, säger han.
Vi glider ut i Norrtäljeviken och kaptenen lämnar över ordet till vår guide, ciceronen Gunnar Lefrell från den ideella föreningen Stiftelsen Skärgårdsbåten. Med sin gedigna kunskap om skärgårdens båttrafik genom tiderna och den fascinerande folklivshistorien som utspelade sig här, lotsar han oss genom skärgården under vår resa. Han berättar om alla de gamla bryggor vi passerar som inte längre är i bruk. Om alla klassiska fartyg som trafikerat traden, från Blidösund till Rex, Sunnan och Storskär. Om samhällena som förr blomstrade runt bryggorna och om hur besättningen förr i tiden fick använda sig av klocka och kompass istället för gps för att att navigera mellan skärgårdens alla vanskliga grynnor.
Medan matsalen fylls med gäster för den första lunchsittningen tuffar vi vidare över farvattnen och rundar Rådmansö. Mikrofonen lämnas över till Barbro Nordstedt, som under många år levde på Söderöra då hon är ingift i en gammal skärgårdssläkt. Hon presenterar sig som en före detta fiskarkärring, född 1959, samma år som Blidösund lade till vid Söderöra brygga för sista gången.
För de nyfikna åhörarna berättar hon om sitt liv på Söderöra, även kallad ”seglarnas skräck” på grund av det långgrunda vattnet och stenarna kring ön. Om posthuset, arkivet och bönehuset där man har gudstjänst varje sommar. Om fiskevattnen och hur de var fördelade mellan öns hemman. Hon berättar om barnen som växte upp på Söderöra, inklusive de egna sönerna som båda idag arbetar inom sjöfarten, och hon säger att hon saknar gemenskapen på ön nu när hon flyttat därifrån. Hon saknar även alfågelsången som brukade ljuda ute i havsbandet om vårarna.
När vi börjar närma oss Söderöra är det påtagligt att stämningen ombord fylls av spänd förväntan. Passagerarna flockas på fördäck, där besättningen förbereder för att lägga till. På bryggan har det samlats en stor grupp människor, ivriga att ta emot sitt gamla ångfartyg för första gången på ett antal decennier. Många är i åldern att de kan ha varit med då, på den tiden då det begav sig. När landgången rullas ut väller folk ut på kajen, och många mottas av kramar av de väntande i land. Det är ett högtidligt ögonblick.
Att det är starka känslor i omlopp råder inget tvivel om, menar fartygets kapten Philip Ronne, även om det kan vara lite svårt för en utomstående att förstå.
– Blidösund representerar litegrann känslan ”vi mot dem”, det är vi i skärgården mot dem i Stockholm. Fartyget byggdes ju en gång i tiden för att Blidöborna var sura på Waxholmsbolaget. Det där lever liksom ännu kvar, och inte bara här uppe i norra skärgården utan även i mellanskärgården och hos människor i flera generationer bort som inte ens var med när det hände. Blidösund berättar någonting om oss här i skärgården. Båten har ju fortfarande Blidö som hemmahamn och hela berättelsen har nästan blivit lite mytologiserad.
Blidösund ligger förtöjd vid Söderöras brygga i en timme. Under den tiden får alla som är nyfikna på att höra mer om öns rika historia följa med på en guidad tur genom byn tillsammans med Anders Sönnerborg från Söderöra KulturHistoriska förening. När utflyktsgästerna sedan återvänder möts de av Fredrik Nordblom, en av Blidösundsbolagets skeppare, och Staffan Berg, som tagit plats med gitarr och fiol på fördäck för att låta tonerna till ”Gammelvals i Roslagen” välkomna dem tillbaka ombord.
Ångbåtsvisslan tjuter när vi lämnar bakom oss de vinkande öborna på bryggan och glider ut från Söderörafladen med kurs mot Blidö. Den gamla östra traden som gick här ansågs vara en av norra skärgårdens mest svårnavigerade på grund av grunda vatten, mycket grynnor och besvärlighet att lägga till i kraftig vind och dimma. När Blidö sedan fick sin färja 1956 ansågs båttrafiken vara överflödig och upphörde därför i princip helt på den östra sidan.
Långvikens brygga på södra Blidö, som inte heller haft ångbåtsanlöp på nästan 70 år, är nästa stopp på vår resa. Precis som på Söderöra blir vi mottagna på bryggan av en grupp entusiastiska öbor som kommit för att bevittna och fotografera den sensationella ankomsten. Än en gång inträder den högtidliga känslan, att det vi upplever just nu faktiskt är någonting historiskt.
Philip Ronne tycker att det är de här ögonblicken som är det bästa med hans jobb.
– De som står där på bryggan och möter oss ombord, hela den känslan är fantastisk för mig. Jag har ju teaterbakgrund så det blir som ett slags föreställning, att man gör något som folk tycker om. När man har hållit på så länge som jag gjort, är det sånt här som gör att jobbet fortfarande är roligt. Det är också lite av båtens identitet, att den inte är som alla andra utan att den gör lite egna saker, säger Philip Ronne innan det är dags för avfärd mot Stockholm och Skeppsbron, som är vår slutdestination.
Fakta/BLIDÖSUND OCH BLIDÖKRIGET
Blidösundsbolagets moderskepp s/s Blidösund byggdes år 1911 som en protest mot att Waxholmsbolaget, som på den tiden trafikerade Blidösundet med fartyget Waxholm III, inte la till vid de bryggor som Blidöborna ansåg vara viktigast. Man var också missnöjd med turtätheten under lågsäsong. Waxholm III och s/s Blidösund kom att trafikera samtidigt under en period, men då Waxholm III anlände till Glyxnäs motade de arga öborna helt enkelt bort henne från ångbåtsbryggan och när hon därefter försökte lägga till vid klipphällen intill hade öborna såpat berget för att omöjliggöra ett anlöp även där.
Hundra år efter de dramatiska händelserna rekonstruerades konflikten och fartygets tillkomst i ett skådespel på Stämmarsunds brygga. Upphovsmakare och regissör var Blidösundsbolagets egen skeppare Philip Ronne, som engagerade skådespelare och statister från ön i föreställningen. Hundraårsjubileumet firades även med en utställning på kajen och en fest på Nalen.
