Tålmodig, stillasittande väntan i duggregn och råkyla. Timmar som förflyter segt som sirap. Men så plötsligt händer det, och adrenalinet och pulsen skjuter i höjden.
Skärgården följde med på hjortjakt på Runmarö.
Strax före soluppgången vid åttatiden på morgonen är det samling på familjen Åkerbergs gårdsplan. Ett femtontal jägare, både bofasta och fritidsboende från såväl Runmarö som kringliggande öar och Stockholm ska delta i dagens jakt. De fyra hundarna Helmut, Hugo, Isor och Balder står också redo; gnällandes och gnyendes, ivriga att få komma iväg. Ännu har det inte hunnit ljusna och det ligger en fuktig kyla i luften, men stämningen i gruppen är varm och gemytlig. Jaktledaren Stefan Åkerberg hälsar alla välkomna.
– Gomorron. Jag heter Stefan, det är jag som är arrangören. Vi är ganska många i skogen idag. Tänk på att ha ett säkert kulfång bakom när ni skjuter, så att ni vet var kulan tar vägen efter att den har passerat djuret. Vi vill ju helst undvika eftersök, så det är bara säkra skott som gäller. Det vi kommer att jaga idag är fokus hjort, alla sorter. Vildsvin jagar vi om det kommer minst två, så att vi kan säkerställa att vi inte skjuter en sugga eller ett hondjur. Rådjur hoppar vi idag. Hundförarna kommer att gå in på olika ställen och trycka inåt. Vi kör WeHunt, har alla fått koden? Alla redo? Filip Martin Sigurd, åtta ett sju. Radiokanal är kanal tre, öppen trea.
Gruppen skingras och alla tar plats på sina respektive pass.
Här på Runmarö finns en stark jakttradition sedan decennier och intresset har ofta ärvts från generation till generation. Stefan Åkerberg har själv varit engagerad i jakten sedan han i tioårsåldern fick följa med sin morfar, mamma Ann-Sofi och pappa Thomas ut i skogen. Många av dem som deltar i dagens jakt är också barn och barnbarn till hans morfars jaktkompisar.
– Vi är väl nästa generation jägare i min åldersgrupp, barnen till de fastboende öborna. Många av oss tycker att det är kul med jakten. I början var man bara med, sedan har man tagit över mer och mer. Jag ärvde nån form av jaktledarroll när min morfar gick bort, säger Stefan Åkerberg.
Redan som 15-åring tog Stefan sina första steg mot att bli jägare på Jägareförbundets anläggning Öster Malma, där ungdomar kan kombinera jägarexamen med konfirmationen. På artonårsdagen fick han sedan sitt första vapen av sin morfar.
Varför är jakten här ute så viktig?
– Det är som en avkastning, att man försöker hålla stammen på en rimlig nivå. Framförallt hjort har det ju varit mycket problem med på Nämdö bland annat och det börjar bli väldigt mycket hjort även här. Dessutom får du jättefint kött som är närproducerat och man vet att djuren har levt ett bra liv, säger han.
Hos hans mamma Ann-Sofi, som vi ska följa under dagen, väcktes jaktintresset av att under många år ha fått sitta med sin pappa, som började jaga här på Runmarö redan i sin ungdom. På den tiden var det mest fokus på rådjur, hare och sjöfågel på ön, berättar Ann-Sofi.
– Sedan tog de upp älgjakten någon gång på 70-talet och i mindre skala, det var ett antal personer i varje by. Min pappa hade som jaktledare inga söner som kunde gå med ut och jaga, så det var jag som fick följa med.
År 1987 passade Ann-Sofi på att ta sin egen jägarexamen medan hon var barnledig, och hon gjorde det i smyg, utan sin pappas vetskap.
– När jag var färdig och talade om att jag tagit jägarexamen och högviltprov och alltihop, sa han ”det var som sjutton”, skrattar Ann-Sofi. Jag hade varit med tidigare som drevkarl och gått i skogen när de stått på pass och så, men nu köpte jag mig en egen bössa och satte mig på älgpasset. Det var jätteroligt. Och så gillar jag att vara ute i skogen, jag har inget emot att sitta länge i ett torn om det är bra väder. Man måste ha tålamod men ändå vara på hugget. Man får inte slöa till, för det är då det händer.
Vid Bomans äng står Ann-Sofis jakttorn och det är här vi kommer att vara placerade under dagens jakt. Tornet byggdes av hennes pappa för ett antal år sedan och här har hon genom åren tillbringat många timmar i väntan på viltet. Medan jag och Ylva får varsin klappstol att sitta på nedanför, med presenningar som skydd för det strilande 
regnet och försedda med knallorangea kepsar och band för att inte råka bli förväxlade med något vilt, tar Ann-Sofi plats i tornet med sin laddade bössa. Nu återstår bara en tyst och tålmodig väntan. Det enda ljud som hörs är vinden som susar i trädkronorna och skvalpet från ett porlande vattendrag. Lufttemperaturen är bara runt nollan, men den råa kylan som tränger in under huden och det strilande regnet får oss ändå att huttra där vi sitter. Ann-Sofi kommunicerar viskande med sina jaktkompisar i radion och i appen WeHunt håller hon hela tiden koll på vad som händer, var jägarna och hundarna befinner sig i området.
Timmarna går, och efter att ha stirrat ut på ängen i vad som känns som en evighet, prasslar det plötsligt till i buskarna. Ett par sekunder senare rusar ett rådjur fram och tvärnitar tre meter framför jakttornet. Våra blickar möts under ett kort ögonblick och jag hinner uppfatta dess skönhet med de stora, mörka ögonen och det finmejslade ansiktet innan djuret tvärvänder och försvinner in i skogen igen. Strax efter att dess vita stjärt studsat in mellan granstammarna kommer en hund rusande efter, vilt skällandes.
Därefter blir det lugnt igen. På avstånd hör vi då och då hundskall, och Ann-Sofi höjer bössan och är beredd. När skallen tilltar ser vi en grupp hjortar springa över ängen, fram och tillbaka med hunden efter sig, men denna gång är avståndet för långt och dessutom springer djuren för snabbt – Ann-Sofi förklarar att hon föredrar att vänta tills djuret är stillastående för att undvika att det blir skadeskjutet.
Vid lunchtid bestämmer vi oss för att avbryta och Ann-Sofi meddelar i appen att hon går av passet. Vi packar ihop våra saker och beger oss tillbaka hem, utan något byte på fyrhjulingens flak men fulla av spännande intryck och en härlig naturupplevelse i bagaget.
Någon timme senare blåses jakten av för samtliga och jägarna som deltagit under dagen samlas på tomten hemma hos jägaren Pekka, där det bjuds på varm mat och dryck. Dagens jakt resulterade i fyra fällda hjortar och alla är nöjda och glada. Hundarna, som har haft ett hårt arbetspass med ett antal avverkade mil bakom sig, står och pustar ut intill sina ägare. I natt kommer vi alla att få sova gott.
Foto: Ylva Bergman
