KRÖNIKA. Solen har skinit från klarblå himmel nästan varje dag de senaste veckorna. Efter två blytunga pandemiår släpptes restriktionerna den 9 februari och vi tumlade yrvaket ut ur isoleringen. Den försiktigt spirande glädjen byttes dock abrupt mot bestörtning när Ryssland i gryningen den 24 februari invaderade Ukraina. Vi fick kallsupar i det massiva nyhetsflödet. Vreden över Putins orättfärdiga krig blandades med en gnutta rädsla för vad han kan komma att hitta på i Östersjön. Det blev inget glatt firande med vår blågula flagga utan lite försiktigt viftade med den ukrainska. Maktlösa försökte vi förstå och valhänt formulera våra känslor. Inte förrän jag fick se ett filmklipp med en ukrainsk sångerska som sjöng en folkvisa kompad av en rysk vevliraspelare fattade jag mina känslor. Visan handlade om två unga män som låg och förblödde på var sin sida om gränsen. Hon sjöng om korparna som ville hacka ut deras ögon och om soldatens vädjan att få framföra en sista hälsning till sin mamma. Grymheten och meningslösheten i att unga män måste dö i krig och historien som upprepar sig, allt fångade folkvisan.
Som nyhetsjournalist på Sveriges Radio har jag rapporterat om IS, terrordåd, kriget i Syrien, klimatförändringarna, dödsskjutningar i svenska förorter, Corona, Talibanernas invasion i Afghanistan och Corona igen.
En sak är i säker, eländet tar aldrig slut. I detta nu dödas och skadas ukrainska medborgare och ryska. I dag rapporteras det om massgravar. Enligt UNHCR är 1,5 miljoner ukrainska barn nu på flykt.
Som väl är finns det människor, medmänniskor som gör det rätta. Människor som Patrik Lindgren från Norrtälje som snabbt startade en insamling och hyrde en lastbil. I skrivande stund kör han och hans son lastbilen fullproppad med förnödenheter mot den ukrainska gränsen. Människor som Rita Crossler och volontärerna i facebooksgruppen ”Välkommen till Värmdö” organiserar hjälp för flyktingfamiljerna som just kommit till Värmdö och Svartsöborna som öppnar ett transitmottagande för ukrainska familjer, frivilliga skärgårdsbor möter upp och skjutsar krigsflyktingarna från färjeterminalen i Nynäshamn med bil och med båt från fastlandet till Svartsö. Såna människor finns också, de medmänskliga och de är många.
Det är fortfarande kallt om nätterna och solen skiner även på Putin. Det här kriget kommer också att upphöra en dag och för de flesta av oss går livet vidare men som sagt, eländet tar aldrig slut. Därför är människors medmänsklighet och engagemang inte bara gnistor av hopp och hjälp, det är fyrbåkar som värmer och vägleder i natten och det gör livet värt att leva. Jag kisar mot vårsolen och ler trots allt.
