KRÖNIKA. Så blev det till slut en överenskommelse om strandskyddet – en fråga som blivit brännhet i svensk inrikespolitik under de senaste veckorna.
Efter att avtalet klubbats kunde partierna inte ha någon gemensam presskonferens – inte så konstigt kanske med tanke på de diametralt olika utgångspunkter de haft med sig in. Därför blev det desto märkligare när både Miljöpartiet och Centerpartiet på varsitt håll utropade sig till överenskommelsens segrare. “Räddat strandskydd” stod det på bilderna Miljöpartiet delade i sociala medier; “Större frihet att bygga vid vattnet” på Centerns. Som väljare kan man bara klia sig i huvudet. Hur blev det nu egentligen? Politikernas iver att plocka poäng görs på bekostnad av att förmedla förståelse av de faktiska reformerna. Ingen vill medge på vad man faktiskt har tvingats att backa.
Diskussionen om strandskydd, både på det politiska planet och runt köksborden, blir sällan konstruktiv. Den är polariserad och hård, full av medvetna missförstånd och argumentation i affekt. Och det är klart att det blir infekterat, när lagens tillämpning i många fall är godtycklig och full av absurditeter. Där människor tvingas riva ombyggda stugor där de bott i generationer och där man kan åka på saftiga böter för att lappa ihop en trasig brygga. Där samfälligheter nekas bygga en enkel bastu samtidigt som mastodontprojekt vid innerstadskajer får grönt ljus.
Samtidigt värnar inte allemansrätten sig själv, det måste vi aktivt jobba för. Jag vill inte ens tänka på hur Stockholms skärgård skulle sett ut idag om ingen lagstiftning införts alls, och jag tror inte heller att ett avskaffat strandskydd automatiskt skulle innebära den blomstrande landsbygdsutveckling som vissa vill ge sken av.
Stränderna bör vara allas, därför glädjer det mig att man i det nya förslaget trycker extra på att även där det byggs ska det finnas möjlighet till passage längs vattnet. Tiden då man helt mutar in stränderna med plank och stängsel för privata anläggningar måste vara förbi. Men det betyder inte att hela öar ska behöva undantas från samhällsutveckling överhuvudtaget.
Att göra det lättare att bo där folk faktiskt vill bo och hålla ett levande samhälle just levande, samtidigt som de vackraste och artrikaste naturmiljöerna inte privatiseras till gagn för några få måste vara möjligt. Men även om debatten bör rymma fler perspektiv och en mer nyanserad ton, måste lagstiftningen bli betydligt tydligare och mindre öppen för tolkning. Det återstår att se om man nu lyckas med det.
