Sedan jag nått vuxen ålder har midsommarafton sällan varit någon stor högtid i mitt liv. Lite för många gånger har dagen varit lite för blöt och lite för kall för att ha bidragit till några långlivade minnen. Men en midsommar sticker ändå ut. Den utspelades i Sankt Petersburg för dryga 20 år sedan. Jag var där som fattig student för att plugga ryska. Det blev midsommarafton och en karismatisk och utåtriktad amerikansk bekant i klassen hade bestämt sig för att ställa till med kalas. Några dagar innan högtiden gick han runt och samlade in pengar för att hyra en kanalbåt som festen skulle tillbringas på. Ett litet problem var att båtarna inte gick att hyra för privata fester, men eftersom vi var i Ryssland så löser pengar allt. Det var i alla fall arbetsteorin. Dagen kom och ett 30-tal glada studenter började släntra iväg längs gatorna mot båten. På vägen stötte vi på ett gäng gatumusikanter. De ska med, ropade vi! Till sist var vi ett stort och brokigt gäng som samlades vid kanalbåten. Det skålades i bubbel och kontrabasisten hamrade friskt ut sina toner i midsommarkvällen, förväntningarna var höga. Men så enkel visade sig saken inte vara. Den godtrogne amerikanen hade förvisso lyckats använda sin mycket basala ryska till att hyra kanalbåten, men gjort praktblundern att betala ett par timmar i förväg.
Kaptenen hade raskt inhandlat spritdrycker för pengarna och var nu stupfull och vägrade köra båten en millimeter. Amerikanen går i taket och kaos utbryter. De ryssar som var med i sällskapet knuffas fram för att hjälpa till och undvika handgemäng. Till sist tröttnar den berusade kaptenen på situationen och går med på att köra oss en vända. Alla strömmar glada ombord, bandet spelar, vinet flödar och besättningen kastar loss. Vi hinner kanske inte mer än hundra meter innan kaptenen styr in i den stenbelagda sidan av kanalen. Sedan fortsätter färden i zick-zack studsande mellan kanalsidorna. Alla jublar. En besättningsman försedd med kofot kryper upp på taket för att försöka fixa någon skada som uppstått. På det upphöjda akterdäcket dansar vi svenskar små grodorna. Även det ett risktagande eftersom det inte går att stå raklång utan att slå i huvudet när båten kör under broarna. Lyckligtvis klarar sig alla med både huvudet och livet i behåll. Det är total galenskap och ingen bryr sig nämnvärt över säkerheten. Till sist tvingas befälhavare lämna över ratten till en nyktrare person som lyckas framföra fartyget utan vidare fadäser. Med det avskräckande exemplet på båtfärd får jag önska alla läsare en Glad midsommar!
