KRÖNIKA. Allt färre kvinnor bor i skärgården och bland folk som väljer att flytta därifrån är kvinnor överrepresenterade. Vad beror underskottet på och vad skulle få kvinnorna att vilja flytta dit eller tillbaka?
Det undrade Nordiska skärgårdssamarbetet som i slutet av 2016 startade projektet ”Morgondagens skärgårdskvinnor ” i samarbete med Finlands Migrationsinstitut, Stockholms läns landsting och Yrkeshögskolan NOVIA. I en enkätundersökning bland kvinnor i åldrarna 20-65 år i Stockholms, Ålands och Åbolands skärgårdar ställde man frågor kring deras levnadsvillkor och svaren var ämnade att bli en verktygslåda för kommunerna att agera utifrån. Utredningen fördjupades sedan under 2017 i rapporten ”Morgondagens skärgårdsbor”, som i stort bekräftade den första studiens resultat. Vad kom man då fram till under dessa undersökningar? Ja, det var väl egentligen inte så mycket nytt under solen. Brist på jobbmöjligheter och sysselsättning, bristande serviceutbud och infrastruktur, dåliga kommunikationer till fastlandet och städer, svårighet att hitta bostad om man inte själv äger en och långt till akutvård och specialistvård var de främsta skälen till att kvinnorna flydde enligt enkäterna. Många som precis som jag själv gett upp ölivet efter ett tags kämpande och väljer, motvilligt, att flytta tillbaka till stan, även om det är på bekostnad av välmående och en på många vis högre livskvalitet. För vi är ju många som så innerligt vill bo i skärgården, och av fullt förståeliga skäl – närheten till havet och naturen, det enklare livet, en tryggare plats för våra barn att växa upp på – listan kan göras lång. Men till slut blir pusslet helt enkelt för svårt att lägga för oss som är i arbetsför ålder och behöver social och kulturell stimulans.
”Resultatet pekar tydligt på att ökade samhällsresurser behöver sättas in. Det går inte att utgå från att allting ska vara lika kostnadseffektivt i skärgården som i tätorter och städer. Trafikförbindelser, service, social- och hälsovård måste få kosta”.
Någonting jag ständigt får höra under intervjuer jag gör här på tidningen med öbor är resignerade uttryck såsom ”kommunen vet inte om att den har en skärgård/kommunen struntar i oss öbor/om någonting ska förändras måste det komma uppifrån” – såväl som när vi diskuterar barnomsorg på Ingmarsö, turism på Arholma eller sophämtning på Finnhamn. Ingenting som kommit fram i enkäten kan egentligen komma som någon nyhet för en enda tjänsteman på kommunen. Men nu finns fakta svart på vitt. Kanske dags att börja agera för att faktiskt skapa bättre förutsättningar för människor i alla generationer att kunna leva på öarna?
