Det har kostat svett, tårar och en försäljning av släktens sommarställe i skärgården. Men nu har Antikrundans konstexpert, konsthandlaren Claes Moser, äntligen lyckats lägga en riktig juvel till sin Ackekonstsamling: Konstnärens hem, Villa Akleja i Vaxholm, som han nu öppnar för visningar.
Villa Akleja i Vaxholm lyser som en gul ädelsten i morgondiset, med stora fönster blickande ut mot södra Vaxholmsfjärden. Sedan i höstas är huset hem åt familjen Claes och Sanna Moser, och sonen Abbe. Det var ett efterlängtat köp för konstsamlaren som ända sedan ungdomsåren beundrat skärgårdskonstnären J A G Acke.
Den stora gula villan byggdes nämligen av paret Acke och hans fru, Eva ”Eja” Topelius, 1901, som ateljé och hem. Villa Akleja kom att bli en samlingspunkt för den tidens kulturyttrare och här har hållits mängder av middagar och fester med prominenta gäster som Zorn, Engström och Prins Eugen.
Claes Mosers samlande började redan under studietiden 1968, med en tavla föreställande en liten pojke. Claes tog sina sista sekiner för att kunna köpa tavlan med pojken i den randiga tröjan som han hittade i en liten konstbod:
– Jag tog hela studielånet, knäckte budgeten och tog med tavlan hem till pappa som var konstsamlare, säger Claes.
Ett bra köp, tyckte pappan snart. Museimannen C-O Derkert på Nationalmuseum, dit Claes tog tavlan för en värdering, var däremot inte säker på konstnären.
– Han svamlade om att den skulle vara italiensk. Då blev jag sur, gick hem och började forska.
Det visade sig att tavlan föreställde Ackes och Ejas son Fausto, och att tavlan tveklöst var målad av Acke, som vid den här tiden var bortglömd och vars verk var prisvärda.
– Jag blev tänd på Ackekonst och bestämde mig för att bli konsthandlare, säger Claes.
Så den nybakade civilekonomen sadlade om och började köpa konst av både Acke och andra samtida konstnärer.
Redan i början av 1970-talet hamnade Villa Akleja i Claes sikten när han spårade familjen Acke dit. Claes tog spenderbyxorna på, åkte till Vaxholm och frågade om nuvarande ägarna ville sälja.
– Det blev blankt nej, så i stället köpte jag ett sommarställe i Öregrund. Men strax efteråt ringde de från Villa Akleja. De hade ångrat sig och frågade om jag vill köpa huset, med alla tavlor, berättar Claes.
Samtalet var ingen höjdare för samlaren som inte kunde backa ur affären i Öregrund.
– Jag var tvungen att tacka nej.
Claes fortsatte sitt samlande, och läste allt han kom över om konstnären. Men Villa Akleja lämnade honom ingen ro. När huset en tid senare kom ut på marknaden var Claes på hugget. Problemet var bara att han inte var ensam. En viss hockeylegendar, NHL-spelaren Börje Salming, stod också med plånboken redo.
– Det var omöjligt att bjuda emot. Men fördelen var att Salming tog god hand om huset, isolerade, drog in ny värme och gjorde en välbehövlig tillbyggnad. Innan var huset det kallaste jag någonsin varit inne i, säger Claes.
Ytterligare tio år gick. Och i somras kom telefonsamtalet:
– Jag satt i bilen när en anonym person ringde och berättade att Villa Akleja skulle säljas, och att jag borde köpa huset.
Claes la på luren, ringde upp mäklaren och slog till:
– Utan en aning om hur jag skulle finansiera köpet.
Claes insåg att enda lösningen var att sälja familjens gamla sommarställe på Ljusterö, udden med den vackra utsikten över Gällnan.
– Jag sa till mäklaren att jag köper Akleja om jag kan sälja Ljusterö, annars går det inte.
Då inträffade det märkliga:
– Mäklaren sa att han hade en köpare som hade letat i fyra år efter exakt ett sånt ställe. Och så blev det. Jag fick Ljusteröfastigheten såld och kunde köpa Akleja, allt gick på en vecka.
I september blev Claes Mosers dröm äntligen sann, när han efter 40 års jakt äntligen fick flytta in sin numera stora Ackesamling i det hus där de en gång skapats:
– Det var magiskt att bära in tavlorna, en andäktig känsla.
Sedan 1980-talet är Villa Akleja K-märkt. Anledningen är framför allt den öppna planlösning som Acke och Eja låtit bygga, och blev först i Skandinavien med. Överallt finns detaljer som minner om Acke och Eja. Bland annat är Ejas läs- och skrivrum försett med enbart rundade hörn, för att inte tankarna ska fastna. Längs trappan upp till övervåningen böljar vågformade lister som symboliskt låter havet komma in. För havet var viktigt för paret som möttes på Åland. Vattnet är även närvarande i konsten som finns överallt i huset. Ackes ateljé, med ett stort ljusinläpp högst upp, är överöst med konstverk. Bland annat välkända Östrasalt, med tre nakna män stående på en klippa i ett djupblått hav.
Sanna Evers visar runt i huset, som hon har kommit att älska lika mycket som Claes.
– För mig var det inga problem att hänga på när chansen kom, jag har också blivit ”Ackefierad”. Det är något visst med det här huset. Det märks på gäster som kommer hit. Samtalen blir djupare, människor öppnar upp och hittar fler dimensioner härinne, säger hon.
I dag består Claes Ackesamling av cirka 150 verk, en rad möbler ritade av konstnären och nu alltså även konstnärens hem.
– Det är ett totalt nördskap, säger Claes som för närvarande är på jakt efter lösöre från den lösöresauktion som hölls i Vaxholm 1929, efter Ackes död. Framför allt skulle han vilja ha den gamla matsalsmöbeln, ritad av konstnären själv.
– Om man är färdig med en samling är det värdelöst, det går inte att bli klar.
Men ju fler Ackeföremål som kommer ”hem”, desto viktigare är det för Sanna och Claes att lyfta fram sin egen stil:
– Man vill inte bo i ett orört Ackehem, vi söker konstrasterna, säger Sanna.
Fascinationen för Acke handlar om:
– Att han aldrig fastnade i ett fack, där Zorn fastnade i det nakna och Liljefors i sina rävgryt. Acke levde med öppna sinnen för förändringar i samhället. En nytänkare som högaktades av de unga, moderna konstnärerna och som hellre svalt än lät sig styras av vad publiken ville ha, säger Claes.
I och med köpet kommer konstnärshemmet nu att kunna visas för allmänheten:
– Det ska vara ett hem, men vi kommer att visa huset för grupper, liksom ha en sommarateljé med lite utställningsverksamhet i sommar, säger Sanna.
Därmed kommer även Ackesamlingen tillbaka till Vaxholm, där den faktiskt fanns tills för några år sedan, då vem som helst kunde beskåda samlingen i Rådhuset. Men politik, och en önskan från Claes att hålla samlingen intakt, har gjort att samlingen sedan dess har valsat runt mellan Vaxholm, Ljusterö och Åland. Bland annat fanns ett politiskt beslut i Österåker om att kommunen skulle köpa samlingen för att säkra den, något som dock med en ny politisk ledning revs upp.
– Vi får se om det blir Åland som köper samlingen till slut. Idén är att hålla ihop verken som en museisamling. Jag är bränd av politiker nu och vill inte ha med dem att göra i fortsättningen. Det ideala är att Villa Akleja blir basen för samlingen.