KRÖNIKA. Förra veckan arbetade jag och min kollega Ylva Bergman från Möja, och passade då på att hålla öppen redaktion där ni öbor och besökare fick möjlighet att komma förbi på en pratstund.
Att få chansen till detta fysiska möte med er läsare och skapa meningsfulla samtal var oerhört givande. Vissa er av hör ju av er via mejl eller telefon med ris och ros, men det fysiska mötet är förstås någonting helt annorlunda. Efter dessa digitala pandemitider då vi vant oss vid att kommunicera via Zoom och Teams och sköta jobbet hemifrån var det underbart att få träffa människor på riktigt. Så – stort tack för alla intressanta möten! Senare i sommar kommer vi att sitta på flera platser så håll utkik på vår Facebooksida där vi informerar om vilken ö vi kommer att besöka härnäst.
När vi befann oss på Möja passade vi även på att träffa fiskelegendaren Rune Wikström, som tog oss med på en morgontur med båten Kajsa för att vittja abborrnäten. Rune har vigt sitt drygt 80-åriga liv åt att hålla släktens mångåriga fisketradition levande och idag är han en av mycket få yrkesfiskare som ännu är verksamma.
Mötet med Rune var ett av många minnesvärda möten med äldre öbor som jag och Ylva fått ynnesten att uppleva under det gångna året. I våras fick vi en trevlig pratstund med Sveriges enda kvinnliga fyrmästare Marianne Brus, som verkade på ön Understen under flera decennier. På Husarö besökte vi Karl Johan Severin, vars släktträd på ön sträcker sig tillbaka ända till 1700-talet. Tidigare i somras hälsade vi på hundraåringen och Resaröbon Herman Knabe, som under andra världskriget tjänstgjorde vid kustartilleriet i Vaxholm. Och Bibbi Sundberg på Sandhamn, som föddes in i en lotsfamilj och gick i skola på ön under 50-talet. Bibbi berättade om tiden när ön var full av stojande barn och blomstrade av liv året om.
Varje möte är unikt och varje historia ovärderlig. I en tid då förändringens vindar blåser snålt tycker vi att det är viktigt att fånga och dokumentera dessa levnadsöden och kulturhistoriska berättelser som annars riskerar att gå förlorade. Inte minst har pandemin påmint oss om hur sårbart livet faktiskt är. Idag finns det inte många kvar ur den gamla skärgårdsbefolkningen, och flera som vi mött hyser också en oro över vad som ska ske den dagen de är borta – vad händer med den ovärderliga kunskap och erfarenhet som de förvärvat under ett långt skärgårdsliv? Vem ska ta över? Vilka är eldsjälarna som kommer att fortsätta driva näringar och föreningar som gynnar hela bygden, när samhället blir allt mer individualistiskt och allt fler mest angelägna om att se om sitt eget hus? Att vi står inför ett skifte är helt klart. Men förändringar behöver ju inte nödvändigtvis vara av ondo. Den som lever får se.
