Att kunna ta snabba beslut och ha snabba fötter. Det är vad som krävs för att bli en duktig orienterare. Men det hindrar inte att alla, från barn till 80-åringar, kan delta i folksporten som nu firar tio år i Vaxholm.
Varken kvisthögar, decimeter-djup lervälling eller bergsknallar hindrar framfarten när ett 30-tal orienterare med näsan i kartan och ögonen på kompassen kämpar för att hitta snabbaste vägen mellan de orangefärgade kontrollerna. Platsen är Bogesundslandet, där vårens första skogsträning för Waxholms orienteringsklubb precis har startat. Orienteringssporten lockar alla typer av människor, och passar både den som har höga tävlingsambitioner och den som bara vill ha en trevlig motion i vackra miljöer.
Det var 2005 som Krister och Lena Gumaelius startade Waxholms orienteringsklubb. De hade nyligen flyttat till kommunen från Sollentuna, där de båda var aktiva orienterare sedan många år.
– Vi kände att vi ville ha en klubb att springa i, så vi arrangerade en träningstävling här i kommunen och fick kontakt med flera intresserade personer.
Ett halvår och en nybörjarkurs senare så var klubben ett faktum. I år är det med andra ord dags för 10-årsjubileum:
– Bara tre av de första var orienterare, de övriga var helt nya i sporten. Så från ingenting till detta, på tio år, det är ganska häftigt, säger Krister.
Klubben har i dag 150 medlemmar, allt från barn till pensionärer, och växer varje år. De sportsliga framgångarna har heller inte låtit vänta på sig:
– Vi har haft ungdomar i SM-klasser, även om det inte har handlat om A-finaler, vi har VM-medaljer och framstående placeringar i stora tävlingar, säger en annan av ledarna, Hasse Malmberg och tillägger:
– Sedan satsar vi väldigt mycket på bredden. Förra året var det närmare 90 personer som deltog i minst en tävling, förklarar han.
Vilket får klubbens ordförande Anna-Lena Lövkvist Andersson att konstatera:
– Det känner vi oss väldigt stolta över!
Kvällen är visserligen kall, men klar och torr. Åtminstone i luften. På marken är det desto blötare. Men det hindrar inte kvällens träningsdeltagare från att ge sig ut i Bogesundsskogarna. Flera olika banor med olika längd och svårighetsgrad har lagts ut för kvällens träning. Allt för att passa de mindre barnen, ungdomarna liksom de vuxna. När kartorna delas ut lyser ögonen på deltagarna, det märks att den första skogträningen är efterlängtad. På frågan vad som är grejen med orientering svarar Krister:
– Det är inte så lätt att förklara, man är liksom orienterare en gång för alla. Men det är alltid väldigt roligt, säger han och tar som exempel:
– Att springa i skogen är roligare än att springa på vägen. Och att springa i skogen med en karta och ett mål är roligare än att bara springa i skogen. Även när det går dåligt är det roligt, för att göra något med kroppen samtidigt som man springer är väldigt tillfredställande.
Nyblivne orienteraren och Rindöbon Peter Renberg håller med. Att han började med orientering var en ren slump. Det var efter att sonen kom hem från skolan med en lapp om att det fanns en orienteringsklubb som han följde med på träningen och fick upp ögonen för sporten:
– Jag fick en karta i handen och testade. Egentligen gillar jag inte att springa, men det är ju bra för kroppen. Genom orienteringen blir löpningen något annat, man lurar liksom hjärnan att springa genom att man måste använda huvudet samtidigt, säger Peter Renberg och tillägger:
– Sedan är det enkelt och billigt, liksom att man kommer ut i naturen och får frisk luft. Det är ett sätt att röra på kroppen och springa, utan att man riktigt tänker på det.
Orienteringsutrustningen är relativt enkel. Det som behövs är en kompass, en elektronisk stämpelpinne, heltäckande kläder och ett par bra orienteringsskor med dubbar för att inte halka på berghällarna. Vid nattorientering är det bra med pannlampa, och är man i den åldern att man behöver läsglasögon kan det vara skönt att investera i ett par sportglasögon med brutna glas för att kunna läsa kartan.
Även om klubben har sportsliga framgångar är de inte det viktiga, menar Krister:
– Nästan alla som orienterar tävlar, men inte för att vara bäst. Utan man tävlar på den nivå man är på och strävar efter att bli bättre än på tävlingen innan, att ge sitt bästa, det räcker.
Träningen över stock och sten går vidare. Krister har fattat posto vid en av de knepigare kontrollerna och oroar sig en stund över att det är folktomt. Men snart hörs ljudet av andhämtning och kvistar som bryts. Det dyker upp några ungdomar som tar sikte på kontrollen och glatt checkar av den.
På frågan till 12-åriga Sofia Sundin och Ellen Freye om varför de började med orientering säger de:
– Det är väldigt bra träning, plus att man lär sig att använda karta och kompass, det tror jag är bra att kunna, säger Ellen, medan Sofia fyller i:
– Det är jätterolig motion och så lär man känna många nya kompisar. Det gör inget att det är blött om fötterna, det är så roligt att man inte tänker på det. Jag tror det är så roligt för att man inte bara springer utan att man använder huvudet samtidigt, säger hon.
Löpning i skog skiljer sig från löpning på väg genom att steget inte blir detsamma hela tiden, tvärtom, och att hela kroppen används på ett annat sätt när stockar, vattenhål, bergsknallar och rötter ska forceras:
– Det är väldigt bra träning, man blir stark i hela kroppen av att springa i skogen, förklarar Krister.
10-årsjubileet kommer att firas med ett gemensamt klubbmästerskap i maj, liksom ett läger på sydligare breddgrader under höstlovet. Inom ett par veckor, den 21 april, kommer dessutom en prova-på-kväll att hållas vid Tenöbadet för alla som vill testa hur det är att ta sig fram med karta och kompass. Målet för klubben i framtiden är att få ännu fler medlemmar som åker på tävlingar runtom i Sverige:
– I dag är vi cirka 50 som åker iväg på tävlingar, men vi skulle vilja vara 100, säger Krister.
