KRÖNIKA. Året var 1987 och i samma stund som jag steg iland på ön upptäckte jag att någon hade anlagt en grillplats direkt på berget. Resultatet var givet: den sammetslena flathällan har nu ett djupt sår som aldrig kommer att läka såvida vi inte får en ny istid. Jag kom att tänka på Västerö i Rödlöga skärgård som har en mycket populär naturhamn. Här brukar segelbåtarna ligga lika tätt packade som konserverade sardiner i tomatsås och det har satt sina tydliga spår på ön. Där finns förvisso en del träd och buskar (under vilka det ligger drivor med toapapper samt en och annan burk) men någon undervegetation kan man inte tala om. I princip är hela platsen ett trampat jordgolv där trädens rötter ligger i dagen.
Något måste göras tänkte jag och fick i samma stund en genial snilleblixt. Jag fattade pennan och skrev till Sveriges statsminister och föreslog en ny skärgårdsreform. Jag var ung, stark, entusiastisk, idealistisk och mer än hyfsat naiv.
Sedan dess har det flutit en del vatten genom sundet utanför stugan. Det krävs mer än söndertrampade marker och kastat skräp för att jag ska bli förbannad men jag blir fortfarande sur om någon eldar på berg.
Förhoppningsvis är eldandet inget större problem längre för folk av idag är mer medvetna och ansvarstagande antar jag. Problemet är snarare att vi som vill uppleva och nyttja skärgården börjar bli många. Väldigt många.
Nyligen rapporterade vi om projektet Pelago som kartlagt användandet av avloppen på Möja. De årliga utsläppen från ön är 1000 000 liter urin och 176 ton avföring varav huvuddelen kommer från fritidsboende och besökare. De befintliga avloppen klarar inte sådana kvantiteter varför närmiljön utsätts för stor miljöbelastning. Christian Pleijel, projektledare för Pelago, väcker frågan om en dygnsavgift för besökare bör införas för att finansiera besökarnas avfall och utsläpp. Liknande avgifter tas ut i till exempel Italien.
Nu handlar det inte bara om belastningen av öarnas avloppsystem utan också om fiskresursen liksom underhåll och restaurering av skärgårdens känsliga miljöer. Med det ständigt ökande besökstrycket är det i längden ohållbart att skärgårdskommuner liksom enskilda mark- och fiskevattenägare ska finansiera vad alla dessa besök faktiskt kostar.
Även om allemansrätten är en av nationens heligaste reliker måste vi inse att verkligheten har förändrats radikalt sedan den infördes och för det måste vi ta höjd. Ett striktare regelverk? En allemansavgift? Eller både och?
Om någon undrar så gick min geniala skärgårdsreform från 1987 ut på att ett slags skiftesbruk skulle införas för att avlasta miljön. Skärgården skulle delas upp i tre delar och under en femårsperiod fick besökare bara ha tillträde till en av dem. Därefter skulle delen få vila medan nästa togs i bruk och så vidare. Behöver jag säga att statsministern sågade idén?
