KRÖNIKA. Som en av manusförfattarna till SVT:s gamla såpa Rederiet vet jag en del om lömska intriger, galna vändningar och rafflande cliffhangers.
Ändå upphör jag aldrig att förvånas över de plötsliga och oförutsägbara svängningar som blivit signum för landstingets sjötrafikupphandlingar.
Det sägs att verkligheten överträffar dikten och en sak är säker, jag hade aldrig fått igenom följande manus på Rederiets redaktion:
Reidar Dalén vankar otåligt av och an på rederikontoret. Katarina Remmer in, klädd i aftonklänning och med en liten landstingsflagga i handen.
KATARINA: Hans Majestät Konungen var mycket upprörd när jag gick. Vad är det som är så viktigt att jag måste rusa iväg från vår egen välgörenhetsgala för de små skärgårdsrederierna?
REIDAR: Det är just de det gäller. Vi ska sluta köra Freja själva och överlåta det till dem. Det blir effektivare och bättre om vi river ner allt vi byggt upp.
KATARINA: Ännu smartare är om vi låter ett bussbolag utan kapital köra fartyget istället. Det skulle garantera en stabil trafik och 3 000 extra gångtimmar i 12 år. Minst.
REIDAR: Genialt!
KATARINA: Du har ändå inte hört det bästa. Gotlandsbolaget ska snart köpa upp bussbolaget och sätta det i konkurs, höja priset med 13 procent och inom ett par år har de monopol på hela skärgårdstrafiken.
REIDAR: Fantastiskt, nu kan vi äntligen lägga oredan bakom oss! Men vad kostar kalaset och hur ska det gå med småredarna som vi lovat hjälpa?
KATARINA: Priset för konsulter, skadestånd och processer landar på sex miljoners, kvintiljoners, miljarder. Småredarna får omskola sig till skärgårdsguider och dela ut broschyrer till turisterna på Nordsydlinjen.
REIDAR: Om det inte varit för fullmakten som undantar oss från allt ansvar skulle jag aldrig våga göra den här affären. Skepp ohoj! Nu kör vi!
Peripetin i dramat kommer när det visar sig att fullmakten är ogiltig. De båda redarna ställs till svars, blir ersättningsskyldiga och får sparken. Men det är som sagt i sagan. Verkligheten är en helt annan pilsner.
Lasse Söderman
