Ett tungt lastat 1500-talsskepp styrde sin kurs söderut genom Stockholms skärgård. Skeppet var byggt av furu från Upplandstrakten, ett tremastat fartyg med för- och akterkastell. Trots dess imponerande konstruktion nådde skeppet aldrig sin destination – det sjönk utanför Dalarö under 1560-talet. Skeppet var inte vilket som helst utan ett handelsfartyg lastat med tunnor fyllda med stycken av järn, så kallade osmundar, en viktig handelsvara för Sverige sedan medeltiden.
Hundratals år har passerat och skeppet med sin last har legat orört på havets botten, fram tills i år. Den 24 maj genomfördes en historisk dykning för att bärga osmundjärn från skeppet. Marinarkeolog, projektledare och dykledare Jim Hansson ledde bärgningen.
– När vraket först upptäcktes 2017 visste vi inte riktigt vad det var i tunnorna. Man har tidigare inte hittat några större fynd av osmundjärn i Sverige och det har varit lite oklart vad en osmund är och vad det använts till. Själva skeppstypen, Lodjor, vet vi fortfarande inte heller något säkert om så fyndet var ett stort frågetecken från början, säger han.
Bärgningen är ett samarbete mellan Jernkontoret och Vrak/Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM) samt stiftelsen Voice of the Ocean, som bidrog med 1,6 miljoner kronor till Osmundvraket 2023 inför dykningarna 2024. Det internationella projektet “Östersjön som järnmarknad” har hittills upptäckt fem vrak i Östersjön med fragmenterade osmundar, där Osmundvraket är det största fyndet. Lasten består av minst ett 20-tal tunnor och man räknar med att det kan vara fler, upp emot 50 stycken.
– Vi är övertygade om att det finns ännu fler skepp på Östersjöns botten med osmundar i lasten, säger Jim.
Under bärgningen stötte dykarna på olika svårigheter. Skeppet ligger på 29 meters djup och dykarna letade efter osmundar möjliga att bärga. En tunna bedömdes som passande att ta upp, men när dykarna skulle lyfta den satt den fast. Ett gammalt älghorn, en del av lasten, höll kvar tunnan på däck.
– Det är en otroligt bra bevarande miljö för järnet på botten. Tunnan vi bestämde oss för att bärga såg ut att ligga bra till ovanpå annat, men när vi skulle lyfta den insåg vi att den satt fast i ett älghorn. Korrosion, tillsammans med andra tunnor, hade skapat som armering. Till slut fick vi loss den med ett spett och lyftsäckar!, berättar Jim och skrattar.
Trots att Jim dykt i cirka 20 år var det en unik upplevelse att dyka vid Osmundvraket.
– Det var det roligaste fyndet jag dykt på och jag har dykt sedan 1992. Eftersom Osmundvraket ligger på 28-29 meters djup så hade vi en rätt begränsad dyktid. Vi hade 20 minuter på förmiddagen, sen behövde vi vänta fem timmar och sedan kunde vi dyka 17 minuter på eftermiddagen. Vi dyker alltid efter en dyktabell för att inte få dykarsjuka, berättar Jim.
Säkerheten går först i alla lägen och teamet hade en bra ytorganisation med säkerhetsdykare, luft från ytan med slang och välfungerande kommunikation.
– Tunnan vi till slut bärgade innehåller cirka 450 osmundar, cirka 300 gram i snitt, säger han.
Bärgningen av osmundar vittnar om Östersjöns handelshistoria. Osmundsjärn var en svensk exportvara som består av knytnävsstora järnklumpar. De tillverkas genom att man smälter järnmalm som rinner ut i en stor lupp, innan det stelnar så hugger man upp det till osmundar. De packades sedan i tunnor och exporterades. Osmundjärn nämns första gången i London 1241, som ett exceptionellt högkvalitativt järn från Sverige.
– Den svenska exporten av osmundar pågick från tidig medeltid till början av 1600-talet. Man kunde använda osmundar som betalmedel och skatta med dem, berättar Jim.
I princip all järnhandel gick via Mälaren och skulle vägas och tullas i Järntorget i Gamla stan.
– Vi vet att alla tunnorna någon gång visats för någon tulltjänsteman inne på Järntorget i Gamla stan i Stockholm, det är rätt häftigt. Torget var en av de viktigaste knutpunkterna för svensk ekonomi under den tiden, berättar Jim.
Gustav Vasa ville förbjuda osmundarna på 1530-talet för att man hade haft problem med dåligt packade tunnor, att folk smugglat osmundar eller packat halva tunnan med gråsten. Istället ville Gustav Vasa att Sverige skulle börja handla med stångjärn, men produktionen var inte tillräckligt stor och Gustav Vasa ville ha in mer pengar. Under ett par decennier och fram till tidigt 1600-tal transporterade och exporterade man därför både stångjärn och osmundar sida vid sida.
– I Osmundvraket fann vi för första gången stångjärn och osmundar i samma last, vilket vittnar om den övergångsperioden järnhandeln befann sig i, säger Catarina Karlsson, koordinator för bergshistorisk forskning, Jernkontoret.
Än så länge finns det ett visst mysterium kring osmundjärn, men det är tydligt att det haft en stor betydelse för Sveriges handel på Östersjön.
– Osmundvraket är så välbevarat och därför är det väldigt intressant. Och med dess hjälp kan vi nog få svar på många av våra frågor om handeln på Östersjön. Tunnorna har även märkningar men tyvärr har vi inte lyckats tyda dessa hittills. Vi utgår från att lasten kommer ifrån Stockholm baserat på skeppets position, säger Catarina.
Hon påpekar att det samtidigt är möjligt att järnet kommer från olika producenter i Bergslagen, med tanke på mängden tunnor.
– I Östersjöområdet var Sverige störst på järn under den här tiden. Det är en jättespännande del av vår historia och mycket finns fortfarande att upptäcka, säger hon.
På Vrak – Museum of Wrecks i Stockholm finns utställningen “Osmundvrakets fynd.” På andra våningen i museet vid namn Ytan, finns chansen att se bärgade fynd från vraket för besökare. Jim Hansson har även skapat en 3D-modell av vraket som finns att beskåda. Han hoppas att utställningen “Osmundvrakets fynd” och bärgningen av osmundjärnet ska väcka folks nyfikenhet om tidsperioden och betydelsen av Sveriges järnhandel på Östersjön.
– Om inte exporten tagit fart med järnhandeln så som den gjorde så hade det inte blivit någon stormaktstid och vi hade inte byggt våra nationalskatter som Äpplet och Vasaskeppet, säger Jim.
Text: Sissel Waering
