Skärgårdsborna har i alla tider varit rustade för kriser. I vår sista del om beredskapen i skärgården besöker vi Ängsholmen. Där bor Victoria Henriksson och hennes mamma Charlotte Schröder helt ensamma under en stor del av året.
– Jag klamrar mig fast vid tanken att om det blir krig i resten av världen är vi trygga på vår ö, säger Victoria.
Victoria var bara bebis då hon första gången kom till familjens sommarställe på Ängsholmen, som hennes morfar köpte på 1940-talet. År 1979 tog mamma Charlotte med sig dottern och flyttade hit permanent, och Victoria fick gå i skola på grannön Utö till och med sexan. Efter att ha fortsatt skolgången och levt i stan i ett antal år återvände hon när hennes egna barn var små och sedan dess har hon levt mer eller mindre självförsörjande på ön. Det stora intresset för självhushållning tror hon grundar sig i en ovilja mot samhällets konsumtionshets.
– Det kanske kommer av att jag är uppvuxen här på ön, i naturen. I de där konsumtionsmiljöerna där ytan varit så premierad har det skavt i mig. Jag har velat vara så långt bort från det som möjligt, ända sedan jag var liten, säger hon.
Och det är inget tvivel om att hon hamnat på rätt ställe. Ängsholmen är en egen liten oas, som frånkopplad det övriga samhället och turistmagneten Utö på andra sidan sundet. Inbäddade i frodig grönska ligger bostadshusen omgivna av hästhagar, hönsgårdar, odlingsland, skog, klippor och stränder. Victorias och Charlottes hästar, höns, getter och får strövar fritt på gården och runt om på ön. Att komma hit är lite som att slungas tillbaka i tiden till en skärgård som en gång var. Här finns inga andra åretruntboende än de två, och i långa perioder under vinterhalvåret lever de helt isolerade på ön, i varsitt hus. Att leva på det här sättet har förstås också rustat dem för eventuella kriser i vardagen. Under vintern kretsar hela tillvaron kring överlevnad – att mata djuren, hålla eld i spisen och hushålla med resurserna. När isen varken bär eller brister gäller det att ha ett gott förråd, så mat har Victoria så att hon alltid klarar sig i ett par, tre veckor. Frysen är ofta full av hemslaktat get- och lammkött och i jordkällaren förvarar hon konserverade och syrade grönsaker. Men hon bunkrar inte ur något egentligt preppningsperspektiv, utan för att det alltid har varit praktiskt.
– Jag vet att jag kan klara mig här om jag måste. Jag har mycket verktyg hemma för att kunna göra mer själv, och eftersom jag har bott så länge ensam på en öde ö har jag varit tvungen att lösa en massa problem på egen hand, menar hon.
Någonting hon ofta kan förvånas över är hur tafatta människor är idag, att de ber om hjälp för minsta lilla dilemma innan de försöker lösa problemet själva.
– Egentligen är ju många saker mycket lättare idag, för du kan ju titta på en tutorial på Youtube. Där kan du lära dig att klippa ett får, fälla ett träd åt rätt håll, lära dig att odla och slipa din motorsåg. Knepen finns ju där, och att folk inte tar till sig det innan de visar sin okunskap utåt, det kan jag bli fascinerad av. Istället betalar de gärna för att slippa göra de här sakerna. Jag är precis tvärtom och tänker – hur mycket kan jag spara på att göra det här själv? Det är min största inkomst, att jag gör allt själv.
Både Victoria och Charlotte säger att de känner sig trygga här på ön ifall det skulle uppstå en samhällskris. Men närheten till Utö, där militären länge varit närvarande, skapar blandade känslor.
Pratas det mycket om krig och kris på Utö, är folk oroliga?
– Nej, säger Charlotte. Det enda folk pratar om nu är hur vi ska få hit flera turister och tjäna mer pengar. Men de flesta som är bofasta är pensionärer i min ålder. Vi sitter här och tänker ”vi är så gamla, det finns inget vi kan göra”. Vårt stora problem är vatten. Om elen försvinner kan vi ju inte pumpa upp något vatten. Men vi kan elda i spisen och slakta en höna.
Victoria nickar instämmande.
– Jag har alltid trott, att händer det nåt skit kommer vi att klara oss här, säger Victoria. Mest för att vi har mark och kan en massa saker. Men häromdagen sa min dotter Norma att ”hallå, om det blir krig, då är det här det sämsta stället. De kommer ju att bomba här först”. Fast jag klamrar mig fast vid tanken att om det blir krig i resten av världen är vi trygga på vår ö. När jag tänker i termer av samhällskriser, då tänker jag mer ”vad händer när någon stänger av Internet och våra pengar slutar att fungera”? Jag kan inte ringa 112 utan att ha täckning på mobilen, vi har ju ingen fast telefon längre. Jag kan inte lyssna på radio utan att ha täckning. Vi har gjort oss så beroende av nätet och det tycker jag är otäckt, säger Victoria.
Charlotte tar fram sin lilla röda handvevade radio och rattar in en nyhetskanal. Radion laddas med en solcell.
– Titta! Hon är bättre rustad än jag där! Reguljärradio, det var det värsta! utbrister Victoria.
– Den står här i fönstret och jag behöver aldrig veva. Den laddar sig här. Hade vi råd skulle vi naturligtvis sätta upp solceller. Men det finns fler hål att stoppa pengar i på det här stället, säger Charlotte.
– Problemet är att när vi behöver elen som bäst, på vintern, är det inte mycket bevänt med solceller, säger Victoria.
Idag säger sig Victoria inte vara helt självförsörjande, men hon har varit det i olika faser i livet och vet att hon kan skala upp om det verkligen kniper. I trädgårdslandet odlar hon squash, potatis, bönor, jordärtskockor, rödbetor, morötter, mangold, lök, sockerärter, kronärtskockor, vindruvor och kryddor. Getterna och fåren slaktar hon själv vid behov. Hönsen ger färska ägg året om och under höstarna går mycket tid åt att plocka svamp och bär. Under det som hon kallar getmjölksfasen gjorde hon allt man kan göra med getter och getmjölk. Under slaktcharkuterifasen gjorde hon korvar och köttfärs och rökte, torkade, rimmade och konserverade köttet.
– Jag har också varit i hembränningsfasen, mjödfasen, ölbryggningsfasen, konserveringsfasen, saftningsfasen och ogräsätarfasen. Jag kokade hönskött och gjorde hundmat på, och grytor som man fyller frysen med. Sedan har jag hållit på med biodling och fiskat, men numera finns det ju ingen fisk. För ett par år sedan fyllde jag vår jordkällare med syrade och konserverade burkar av allt som går att lagra. Är de bra konserverade håller de hur länge som helst! Om det var kris nu skulle jag ta tillvara på allt, säger Victoria och visar upp burkarna som står uppradade inne i jordkällaren.
Vattenfrågan har alltid varit ett problem på ön. Som djurhållare är Victoria och Charlotte beroende av färskvatten både för egen del och djurens. Vattnet på Ängsholmen kommer från Utö i en eldriven slang. Om elen skulle strypas finns några gamla brunnhål på ön, men vattnet i dessa är i dagsläget inte drickbart.
– Men då skulle jag väl sila och koka vattnet. Jag samlar också så mycket regnvatten som det går, säger Victoria.
Charlotte minns en vinter då det var strömavbrott och hon kunde tappa upp tillräckligt med vatten till sig själv, men inte till sina hästar.
– Då försökte jag tvinga dem att dricka saltvatten. Förr i världen gjorde ju djuren det. Men arabskrället vägrade så då sprack ju det, skrattar hon och fortsätter:
– Innan vi fick rinnande vatten här åkte vi till Utö och hämtade dunkar och tog vårt eget dåliga brunnsvatten och diskade i. Men de som bor på Utö på havssidan har än idag saltvatteninträngning och arsenik i sitt brunnsvatten, så de får hämta avsaltat havsvatten i Gruvbyn i stora dunkar.
Även om Victoria är fullt kapabel till att fixa det mesta praktiska i tillvaron på Ängsholmen tycker hon att livet här ofta känns ensamt och bräckligt. Under många år har hon närt en dröm om att skapa ett slags kollektiv på ön med flera bostadshus där familjer med samma idéer om självhushållning kan hjälpas åt i vardagen. Det tror hon skulle skapa trygghet och göra livet mindre sårbart.
– Tänk när jag sitter fast i viken då det är is och min motor har gått sönder, om det då skulle finnas någon annan med båt som kan hämta mig! Det finns ju inte idag. Och om det händer min gamla mamma något finns bara jag. Men det är nog svårt att hitta rätt människor och få bygglov. Dessutom skulle det kanske kännas märkligt att ha utomstående boende här på vår släkt-ö, funderar hon.
