I nära 150 år har man fört räkning på ejder i Lygna skärgård, den längsta inventeringen i sitt slag. Som mest har över 1400 bon noterats på de 42 öarna, men när vi ger oss ut på årets första räkningsdag ser vi inte ett spår av fågeln.
– Det är tyst på Lygna nu.
Kärleken till djur, och framförallt fåglar, går inte att ta miste på hemma hos Magdalena Rinaldo och Sten Söderlund i Furusund. Tamkråkan Glock, som bor runt knuten, får havregrynsgröt och makaroner två gånger om dagen, och utanför fönstret trängs diverse småfåglar kring fröbord.
Magdalena Rinaldo har räknat ejderbon i Lygna skärgård sedan barnsben, ett arv som går tillbaka till Olof August Nordströms tid.
– Han var ejderns beskyddare och den som började med boräkningarna på Lygna. Han såg efter fågeln. Han satt på vakt mot jägare och de som ville roffa ägg. Jag tycker att jag känner honom, fastän han dog 1912, säger Magdalena Rinaldo, som tagit över ansvaret för inventeringen från tidigare generationer.
Hon har följt fågelns utveckling på nära håll och sett populationens toppar och dalar genom åren. Men den dramatiska nedgång som skett sedan början på 2000-talet saknar motstycke i statistiken, som samlats ända sedan mitten på 1800-talet. Under den senaste räkningen som skedde 2013 hittades endast 12 bon, att jämföra med över 1200 bara femton år tidigare.
Även Sten Söderlund har länge räknat ejder, som en del av projektet Levande Skärgårdsnatur startat 1985 av Skärgårdsstiftelsen. När han träffade Magdalena i mitten av nittiotalet jämförde de sina siffror.
– Vi har räknat på olika sätt, jag och Magdalena. Hon har räknat bon på land, medan jag har räknat antal gudingar – hanar – på vattnet. De visade sig överensstämma väldigt väl, så statistiken känns tillförlitlig, säger Sten Söderlund.
Vart tredje år förs räkning på antalet ejderbon i Lygna och nu är det dags igen. Magdalena och Sten tar hjälp av familj och frivilliga för att täcka det 40-tal öar som Lygna skärgård består av, arbetet tar hela sommaren. I dag är tanken att beta av en del av Västerskär, en av områdets större öar.
Solen gassar och en varm bris blåsig ostligt. Spanielvalpen Tutsie drar ivrigt i kopplet så snart förtöjningstampen kastats iland. Men i övrigt är ön tyst och stilla.
– Om vi går tillbaka en 15-18 år så hade vi haft en ljudmatta av gockande ådor här nu, säger Sten Söderlund och tittar ut över skären.
– Nu är det tvärtyst. Det är sädesärla och skator, och några vadare. Men ejdern har övergivit oss.
Vi avsöker den bitvis snåriga ön systematiskt på skallgångsvis. Var och en skannar noga av sitt eget område, ögon på spänn efter ledtrådar. Magdalena Rinaldo stannar här och var och pekar ut ställen som skulle lämpat sig väl för bon, men som nu gapar tomma.
– Vanligtvis brukar vi kunna se ejderdun som fastnat i enriset. Det skvallrar om att det finns bon under växtligheten, men nu ser jag inte en enda tuss.
Däremot hittar vi gott om spår av havsörn på ön i form av fjädrar och spillning. Att havsörnens population är omvänt proportionell mot ejderns är känt.
– Det är ingen tvekan om att de följer varandra. Det har vi till exempel sett tidigare under 40-50-talet då det också var nedgång på ejder, om än inte så kraftig som nu. Då berodde minskningen på kalla vintrar i kombination med världskrigets härjningar, torpedering av båtar med oljespill och så, säger Sten Söderlund, och Magdalena Rinaldo fyller i:
– Dessutom tog man ju mycket fågel i jakt och äggning under krigsåren.
Havsörnspopulationen har mycket riktigt ökat kraftigt och närmare femdubblats under de senaste 30 åren.
– Havsörnen har nog aldrig varit så stark som nu och den verkar fortfarande vara på uppgång. Under 2000-talet räknade vi 40-60 ungar bara i Stockholms skärgård. Alla de ungfåglar som nu driver omkring är ett riktigt värstinggäng som tar ejderungar, suckar Sten Söderlund.
Men det är inte bara predation som tycks stå för den dramatiska minskningen av ejder på senare år. Förklaringarna är flera och sannolikt är det många orsaker som samverkar. Övergödningsproblematiken i Östersjön, giftiga alger och tiaminbrist är några teorier. Lennart Balk är professor i biokemi vid Stockholms Universitet och driver forskningen kring just tiaminbrist som en huvudsaklig orsak till fågeldöden:
– Tiaminbrist är en sjukdom som går i episoder och kan slå särskilt hårt mot en art under några års tid, för att sedan gå på reträtt. Ejdern tycks särskilt drabbad på grund av dess stora fokus på musslor som föda.
Han är orolig och menar att vi håller på att förlora kontakten med vår fysiska miljö.
– Samhället fungerar inte likadant längre. Hade det här hänt för tjugo år sedan hade man reagerat på ett annat sätt. Idag tror man att om man vänder bort ansiktet så försvinner problemet, men det gör det inte. Det är en enorm förändring.
Trots de senaste årens bistra resultat kommer ejderräkningen på Lygna tveklöst att fortsätta.
– Det måste vi göra, annars tappar inventeringen sin trovärdighet, säger Magdalena Rinaldo.
FAKTA/Ejder
- Minskning av ejder har skett drastiskt sedan början av 2000-talet i de yttre skärgårdarna. I de inre och mellersta skärgårdarna har antal häckande ejdrar varit relativt konstant, eller ökat svagt, vilket tyder på att fågeln dragit sig inåt.
- Antal framkläckta ungar 2015 var så få att det bedöms att hela årskullen kan vara utplånad innan de själva kan genomföra häckningar vid tre-fyra års ålder. Därmed väntas minskningen bestå.
Källa: Levande skärgårdsnatur, Skärgårdsstiftelsen januari 2016
