Plötsligt händer det: kniven slinter, du ramlar eller drabbas av akut sjukdom. Att kunna avgöra vad som hänt, vilka skador som uppstått och hur du kan behandla dem kan vara skillnaden mellan liv och död.
Det är en kall marsdag på Värmdö. En grupp människor står och tittar på en skadad man som ligger på marken.
”Vad tycker ni vi ska göra nu?” säger han som står böjd över mannen.
”Först L-ABCDE, sen topp till tå,” säger en i klungan runt den skadade.
”Yes!” säger mannen vid den skadade och börjar vant kontrollera den liggandes andningsvägar, andning, puls och eventuella blödningar.
Efter den första kontrollen följer en ännu noggrannare undersökning, där öron, ansikte, hals nyckelben, mage och vidare ner mot bäcken, benen och fötter kontrolleras innan patienten rullas över i framstupa sidoläge och får nacke, ryggrad och baksidan på benen undersökta.
Så fortsätter det i tre dagar: genomgång av hur man åtgärdar en skada eller går till väga vid olika tillstånd, ett scenario som vi ska lösa, uppföljning och sedan vidare till nästa steg.
En stor del av tiden tillbringar vi på knä på marken vid en person som simulerar smärta, ångest eller helt enkelt är medvetslös. Nästan alla mina bilder visar en grupp friluftsklädda människor i klunga och en person som ligger på marken framför dem.
Det ser nästan lite långtråkigt ut, men från att vi upptäckter vår kurskamrat liggande på marken tills vi larmar 112 är det full fart; vad gör jag nu? hur når jag ryggraden innanför alla kläder? törs jag släppa huvudet? vad har han för puls? varför förlorade hon plötsligt medvetandet?
Tiden går snabbt. Såret blöder. Kylan biter sig in i kroppen. Uppgiften måste lösas snabbt, men inte hetsigt eller mekaniskt.
Vi tränar såklart hjärt- och lungräddning, sårvård, att ta hand om människor i chock, med brutna ben och allt det andra, men det viktigaste vi lär oss under de här tre dagarna är hur man närmar sig en skadad människa med respekt.
– Det är viktigt att man inte bara går rakt på och mekaniskt sätter i gång med sina tekniska färdigheter, säger instruktören Elias Sjöberg.
– Att involveras i den egna vården är en av de principer vi har för vår första hjälp. Det är viktigt att den skadade känner att han eller hon har lite egen makt och kontroll över den egna situationen.
Eilas Sjöberg är undersköterska i grunden och tillbringade sedan två år i Försvarsmakten, delvis som sjukvårdare. Numera arbetar han som sjukvårdare i svenska skidbackar.
För tio år sedan kom han i kontakt med den amerikanska organisationen NOLS (tidigare National Outdoor Leadership School) och gjorde sin praktik som friluftsinstruktör där. Det ledde till att han själv började hålla kurser och utbildade sig till amerikansk ambulanssjukvårdare.
Kollegan Fred Södergran är uppvuxen i Forsnäs i finska Österbotten och har arbetar som ledare i fjällen och vildmarksguide för NOLS.
Han leder grupper som paddlar havskajak i Mexiko och går på månadslånga vandringsturer och kombinationskurser i Alaska, där paddling varvas med vandring.
– Första hjälpen är minst lika viktig del som alla andra kunskaper som vi tränar inom friluftslivet, säger han.
– Om du befinner dig långt från vården och med liten eller ingen kontakt med omvärlden är det du som själv måste ta tag i situationen.
Jag tänker på kvinnan som bröt benet när hon skulle lägga till med båten på sin skärgårdsö. Hon hamnade i vattnet och orkade inte ta sig upp på stranden.
En annan gång välte en granne på ön med en motordriven trehjuling och slog nästan huvudet i ett träd innan han hamnade under den tunga maskinen. Det gick bra den gången, men om jag hade kommit förbi och han hade varit skadad – hur hade jag reagerat?
– För mig är det självklart att man ska ha den här kunskapen om man vistas utomhus, antingen bor i glesbygd eller har friluftsliv som intresse, säger Elias Sjöberg.
– Förhoppningsvis ger den dig självförtroendet att våga göra någonting. Man kanske inte kommer ihåg exakt rätt eller i vilken ordning, men man gör någonting, som förhoppningsvis hjälper patienten på något sätt.
För att kunna hjälpa måste man veta var det gör ont eller vad det är för sjukdom som patienten har. Det är där NOLS schema för undersökning av skadade kommer in.
Alla dessa stunder vi tillbringar hukande över varandra, huttrande i kylan, är till för att schemat ska sitta i ryggmärgen när det är dags att hjälpa till på riktigt.
– Det är inte sällan som någon kommer till kursen för att de har varit med om någonting som inte gick bra. Och jag tycker ju att det är synd när jag möter elever som mår dåligt rent samvetsmässigt för att de inte gjorde kursen tidigare, säger Fred Södergran.
Jag minns mina egna misslyckade försök att hjälpa medmänniskor:
Som den gången när jag hittade en berusad och halvt medvetslös man i min port. Jag hjälpte honom att sitta upp och insåg först när ambulansen kom att han förmodligen hade en ryggskada.
En annan gång kom vi fram till en ensam man som satt på isen. Kamraterna hade inte märkt att han hade ramlat. Han hade ont i trakten av höften, men verkade inte allt för illa däran.
Vi hängde honom över stavarna som vi höll som två räcken mellan oss. Ett par veckor senare fick jag reda på att han hade fått en fraktur på lårbenshalsen.
I dag hade jag undersökt ryggraden på mannen i porten medan han fortfarande låg ner. Mannen på isen hade jag förmodligen låtit ligga kvar efter en topp-till-tå undersökning.
Vi fortsätter våra scenarion i vårkylan. De blir allt svårare att lösa. Hur gör man när personen är medvetslös? Då går det ju inte att klämma och fråga. Om någon får kramper – vad kan det bero på?
Ont i magen kan vara nästan vad som helst. ”Kroppens svarta hål,” som Elias Sjöberg kallar den.
Till slut låter jag fingrar och händer jobba nästan automatiskt genom schemat och över kamraternas kroppar, samtidigt som jag försöker memorera vad han eller hon säger, hur patienten reagerar på tryck och beröring.
Allt kan betyda något. Varenda detalj ger en ledtråd. Det gäller bara att undersöka. Och fråga.
Ett par dagar efter kursen halkar en granne och skadar foten. Vi är ensamma på ön. Jag gör en snabb undersökning och sätter ett tryckförband på foten. Sedan linkar vi hem till mig och tar en kaffe.
Jag känner mig rätt nöjd. Långt ifrån en hjälte, men en lite mer kompetent människa.
Fakta
• NOLS är en ideell utbildningsorganisation som arrangerar expeditioner och erbjuder undervisning inom allt som rör friluftsliv. En del av organisationen är specialiserad på att undervisa i första hjälpen i naturen.
• NOLS grundades 1965 i USA av en bergsklättrare och hette fram till 2015 National Outdoor Leadership School. I takt med att organisationen växte och spred sig över världen bytte den namn till förkortningen. I dag arrangerar NOLS kurser och expeditioner över nästan hela världen.
• I Sverige och på flera ställen i Europa arrangeras NOLS Wilderness Medicine sjukvårdskurser (tre–tio dagar) av företaget Crossing Latitudes, som grundades 1995 av svenskan Lena Conlan och hennes amerikanska make Tim.
