Mitt under brinnande krig startades Runmarö hembygdsförening 1944. Föreningen är ännu i högsta grad livskraftig, och utgör det sociala navet på ön med allt från teater till träskvandringar på programmet.
År 1944 bestod Stavsnäs vinterhamn endast av en enkel träbrygga, och strömmingsfiske var ännu ett vanligt sätt för skärgårdsbor att försörja sig på. Andra världskriget härjade i Europa, något som i skärgården bland annat märktes av i form av ransonering, militär upprustning på öarna och flyktingbarn från Baltikum.
Samma år föddes önskemålet om en hembygdsgård som en samlingspunkt på Runmarö, där man kunde träffas och prata om kvällarna i avsaknad av annan underhållning. Lite pengar till en grundplåt började skrapas ihop genom kortspel, men snart bestämde man sig för att skapa en ekonomisk förening som skulle sälja andelar á 25 kronor styck för att få gården till stånd. Det nappade idrotts- och skytteföreningarna på ön på, och hembygdsföreningen med Mauritz Norman i Styrsvik som första ordförande var bildad.
“På ett tidigt stadium beslöt föreningen att sätta igång med amatörteater. På den tiden kunde man från vissa firmor köpa färdiga pjäser i små häften med scenanvisningar och allting, tillrättalagda för amatörer”. Så berättar Tage Söderholm, som var med från första början, i en artikel i föreningens eget medlemsblad Runmarö tidning från 50-årsjubileet 1994.
Men hur ser hembygdsföreningen ut idag, och vad finns det för tankar om framtiden? Jag får en pratstund med styrelseledamöterna Lena Bengtsson, Barbro Ottosson och Johanna Carlström i hembygdsgården, där vi slår oss ner vid ett fikabord samtidigt som skolbarnen stojar och stimmar på sin idrottslektion i rummet intill.
Här, i den gamla skolan, har hembygdsföreningen huserat ända sedan 1954. Då byggdes den nya skolan, samt kapellet och kyrkogården, efter en markdonation till kommunen från advokat Gösta Grönberg på Söderby Kullskär. Som villkor för donationen satte han upp att den befintliga skolbyggnaden skulle få användas av hembygdsföreningen, eller kapellstiftelsen om hembygdsföreningen skulle tacka nej någon gång.
– Vi har varit tydliga med kommunen att den klausulen finns i handlingarna sedan starten. För de äger byggnaden, på gott och ont, säger Lena Bengtsson.
Vi ger oss ut på en nostalgitripp i minnesarkiven. Här har man arrangerat allt från annandagspingis och nyårsdisco till akvarellkurser och nobelmiddag genom åren. Johanna Carlström minns sina tidiga småbarnsår när det drevs föräldrakooperativ här, och senare under ungdomen med julgransplundringar och skridskoåkning på träsket intill.
– Man får väl inte säga att vi körde bil på träsket också! skrattar hon.
Varför har ni valt att engagera er i hembygdsföreningen?
– Jag har alltid varit föreningsmänniska, egentligen. Ska det bli något gjort så måste man vara med, och vill man ha måste man också vara med och ge. Är man några stycken så engagerar man ju varandra, det är roligt, säger Johanna Carlström.
Barbro Ottosson:
– Jag är pensionär och vi håller alltid på med något, min man och jag. Men man vill ju vidga vyerna och det är kul att ordna middagar, pubaftnar, bio, vandringar runt byarna och träsken. Man vill ju göra lite grejer, inte bara sitta och glo!
– Min man har varit här sedan barnsben och känner många ur den äldre generationen. Jag kom in i spelet 1973, och vi flyttade hit för 17 år sedan. Föreningen är ett himla bra sätt att lära känna folk! Man skapar så otroligt många kontakter som man inte hade fått annars. Det är ett sätt att bli delaktig i samhället, menar Lena Bengtsson.
Föreningens program är digert. I hembygdsgården ordnas bland annat bio, knytkalas, musikuppträdanden och julmarknad. I juli varje år ordnas den mycket välbesökta Runmarödagen med loppis, marknad och underhållning – ett koncept som faktiskt överlevt sedan de där första åren, då man hade basarer för att samla in pengar till gården.
Redan på 40-talet bedrevs också som sagt teaterverksamhet, med uppsättningar som “Jeppe på berget” och “Styrman Ljung” på den egenbyggda scenen i hembygdsgården. Sedan 2010 finns återigen en livskraftig teatergrupp som varje sommar sätter upp Runmaröspelet – dramatiseringar av viktiga och spännande episoder i öns historia, som till exempel dansbaneepoken, smugglingen under mellankrigstiden, pensionatstiden och rysshärjningarna.
Tennis- och fotbollssektionerna med sina nyrenoverade planer och banor engagerar många under somrarna. Natur- och kulturvandringar leds av kunniga guider och är populära.
Vad tror ni att föreningen betyder för Runmarö?
– Jag tror att den fyller en social funktion, definitivt. Framförallt att man kan umgås över generationerna; vi har hela spannet här, säger Johanna Carlström.
Med 80 år i bagaget vore det väl konstigt om engagemanget inte periodvis hade svajat. Under en tid på 90-talet körde man till exempel med dubbla ordföranden, eftersom ingen ville ta på sig hela ansvaret.
– Det knakade väl lite då. Då var den stora frågan kring om man skulle köpa fastigheten från kommunen. Det finns för och nackdelar med det, men på senare år har kommunen tagit mer tag i underhållsfrågor. De har målat om fasaden och vi har fått ett nytt kök, där de finansierade golvet och vi tog resten genom donationer, säger Lena Bengtsson.
Just nu är föreningen med sina drygt 700 medlemmar ganska livskraftig, vilket kan vara en följd av pandemin. Runmarö, som är en bra pendlarö, fick en skjuts befolkningsmässigt då fler valde att distansarbeta mer och stanna kvar allt större del av året jämfört med mer renodlade sommaröar.
– Det känns som att det är mer aktivitet nu än för några år sedan, säger Barbro Ottosson.
Samtidigt minskar föreningsengagemanget generellt i landet, kanske speciellt i de yngre generationerna.
– Ja, det känns som att man i högre grad köper olika tjänster idag. Men här finns inga tjänster att köpa. Det finns inget lekland som ligger fem minuter bort med bil. Här blir det vad vi själva gör, punkt slut. Det tror jag är en bra grogrund, säger Lena Bengtsson, och fortsätter:
– Det är ju rätt många barnfamiljer som flyttat ut. Nu på Halloween var det en mamma som drog ihop förskolebarnen och gjorde ett arrangemang. Man behöver inte sätta sig i styrelsen dag ett. Det kan vara just så enkelt att man drar igång något. Lokalen finns här och är till för att användas.
Och det ska den göras, nu härnäst till 80-årsfirandet den 23 november. Då bjuds det på ärtsoppa och punsch, livemusik, quiz, bubbel och bildspel.
– Framtiden ser ljus ut!
