Varje år spolas uppskattningsvis 15 000 miljarder plastpartiklar ut i haven från landets avlopp och blir kvar i hundratals år, kanske ännu längre. Idag saknar Sverige ett nationellt övervakningsprogram som kan ge svar på hur mycket mikroplast som finns i Östersjön, men de vetenskapliga rapporter som tagits fram anger att koncentrationerna är jämförbara med vad som hittats i andra hav.
– När det gäller skräp på svenska stränder har vi bättre kunskap. Resultaten från det nationella övervakningsprogrammet 2019 visade på ett medeltal av 103 skräp per 100 meter. Av detta skräp utgjordes cirka 75 procent av plastföremål och plastfragment, säger Eva Blidberg sakkunnig för marint skräp vid organisationen ”Håll Sverige Rent”.
En stor del av de plastföremål som skräpar ner i Östersjön är engångsförpackningar och plastpåsar. Majoriteten slängs på land och förs ut i havet med hjälp av regnvatten, vindar och floder. Väl på plats sönderdelas detta till mindre delar och blir så kallade mikroplaster mer eller mindre omöjliga att fånga upp. Förlorade fiskeredskap går samma öde till mötes.
Enligt Naturvårdsverket är de största källorna till mikroplast industriell produktion och hantering av primärplast, slitage av däck från vägar, konstgräsplaner, textiltvätt, båtbottenfärg, nedskräpning, spill/nedskräpning kring byggarbetsplatser, ridanläggningar och andra utomhusanläggningar för idrott och lek med underlag som innehåller plast eller gummi, samt användning av konstgräs i trafikmiljöer och parker.
– Mikroplast i reningsverken härstammar framför allt från tvätt av textilier. Även mikroplast från vissa typer av kosmetika hamnar i Östersjön via reningsverken. Sverige har dock ett förbud mot den typen av produkter sedan 2018.
I svenska vatten finns inga långa tidsserier med jämförbara data på mikroplast. Det är därför svårt att säga om situationen ser bättre eller sämre ut idag jämför med för tio år sedan. En forskningsstudie från 2017 visar att koncentrationerna av mikroplaster i fisk är densamma som för 30 år sedan. Någon enkel förklaring till fenomenet kunde forskarna inte ge. En teori är att mikroplasten sjunker till botten och därmed inte är tillgänglig för de fiskarter som undersöktes i studien.
Varje år skadas mängder av djur av plast i havet. Valar, sälar och sjöfåglar fastnar i plastskräp och drunknar, svälter ihjäl eller skadas svårt. De djur som äter plastskräp kvävs eller får inre skador och ger en falsk mättnadskänsla som medför svält.
– Det är svårt att göra effektstudier av mikroplast på djur i dess naturliga miljö. De flesta studier är utförda i laboratorium med högre koncentrationer än vad man finner i verkligheten. Därför är det svårt att uttala sig om vilken skada som uppstår på djur på grund av mikroplast i havet konstaterar experter i en rapport från SAPEA, 2019.
Mikroplaster hittas speciellt i djur som filtrerar stora mängder vatten. Även djur som äter plankton får i sig mikroplast. Plasten följer med upp i näringsväven när olika djurarter äter upp varandra.
– Det är oklart exakt vad som händer i en djurkropp, men mycket tyder på att de flesta partiklarna som går in kommer ut den naturliga vägen. Det finns studier som visar på att mikroplast kan ha negativa effekter i form av minskat födointag och minskad tillväxt.
Nedbrytningstiden för olika typer av plast kan variera. En plastpåse bryts ner på cirka 10-20 år, medan en PET-flaska tar upp till 450 år att brytas ner. Frågan är om plasten någonsin försvinner om den har hamnat i havet.
Vad gör länderna runt Östersjön för att reducera problemet?
– Åtgärder måste till på alla samhällsnivåer, globalt så väl som regionalt, nationellt, lokalt och på individnivå. Alla måste ta ansvar, makthavare såväl som producenter och konsumenter. Vi måste i första hand förhindra att vårt avfall inte återvinns och blir skräp. Ett förebyggande arbete och uppströmslösningar är att föredra, säger Eva Blidberg.
Plastpartiklarna som fångas upp av reningsverken hamnar till slut i rötslammet. En del sprids som gödsel på oekologiska åkrar, resten används som fyllnadsmaterial. 10–30 procent av plastpartiklarna passerar genom reningsverkets filter och hamnar i haven.
– Det blir svårt att skapa ett cirkulärt system helt säkert från läckage. Och det historiska arvet, med minst 150 miljoner ton plast som redan finns i våra hav, lär vi få leva med under lång tid framöver.
Ett utökat producentansvar av engångsprodukter i plast kommer med EU:s engångsplastdirektiv som implementeras i svensk lagstiftning år 2021.
– Jag tror att det kommer lösningar där plastproducenterna måste stå för de kostnaderna som produkterna orsakar. Det krävs dessutom en omställning till ett cirkulärt system likväl som bättre lagstiftning och andra styrmedel. Återanvändning, återvinning, ökad insamling samt minskad produktion av plast är nödvändigt, säger Eva Blidberg.