Sven Öberg återskapar gamla tider med sina täljda alster. På många sätt är han en representant för en generation färgad av hårt jobb i skog och mark, men kärleken till Hjälmö, hästarna och täljkniven gör honom speciell.
Sven Öberg föddes 1935 på Ängsudden på Hjälmö, som yngst av 11 syskon. Familjen bodde i en stuga på ett rum och kök, inte större än 30 kvadrat och som mest var de fem barn i skolåldern. Vedspis var den enda värmekällan och standarden enkel med
varken el eller vatten. När Sven var tre år började pappan arrendera den stora gården på ön som idag heter Västergården. Som sexåring började Sven skolan på Svartsö där barnen var inkvarterade från måndag till lördag.
– Som tur var, hade min yngsta syster ett år kvar i skolan så hon var i sällskap med mig. Det var inte så roligt när man var så liten att vara borta, men det gick ju.
När Sven slutade skolan som trettonåring var det att hjälpa till i jordbruket och skogen som gällde.
– Man fick börja lära sig rätt tidigt men det är nog inte fel, och det var ju mina föräldrars enda räddning att få så mycket hjälp från oss barn.
Förutom ett år i lumpen har Sven levt och arbetat på Hjälmö sedan han slutade skolan. 1954 flyttade familjen från Västergården, mitt på ön, tillbaka ner till den lilla stugan i Ängsudden igen.
– Då hade vi ett litet jordbruk med ett par tre kor, en häst och lite grisar. El och så fick vi inte här förrän runt - 57. När vi flyttade ner hade vi fotogenlampor att klara oss med. Det här var inget varmt ställe. Det ligger så nära sjön också, så det var ju känsligt och blåsigt på vintrarna. Men vi överlevde av någon underlig anledning. Nuförtiden är man så bortskämd, i varje fall jag.
På 60-talet byggde Sven och hans svåger till ett extra rum till stugan.
– Vi spikade ihop det där så att morsan fick ett rum till. Då blev hon glad. Hon tyckte det var ett stort rum. 12 kvadrat till och det var ju mycket.
Sven bodde i stugan fram till -67 när Skärgårdsstiftelsen köpte Västergården och Sven blev den som skulle ta hand om alltihopa. Åren gick och mellan 1967 och 1995 drev Sven med fru och dotter, gårdens skog- och jordbruk. 1973 tillkom även Raymond Lindkvist med familj.
Många arbetstimmar har lagts ner på skogsarbete. Oftast körde man med häst i skogen eller jordbrukstraktor.
– Det var ett av de finaste jobben när man fick vara ute i friska luften och kunde höra fågelsången på våren. Det var ett lugnare sätt också tror jag. Men det var ett tungt jobb, innan motorsågarna kom in i bilden var det handkraft som gällde och ofta skidåkning för att komma fram till ställen i skogen på vintern, när det var riktiga vintrar. När massaveden skulle travas behövde staplarna vara 1,50 meter höga och vi hade inga hjälpmedel. Det var handkraft som gällde, armar och ben bara, men det gick ju bra. Man behövde inte gå på gym iallafall.
Hästarna har alltid varit trogna arbetskamrater i Svens liv och de hyllar han nu i sitt konsthantverk. Sven täljer hästar med vagnar och selar som går att ta av precis som på en riktigt häst. Han snidar också andra djur och vettar. De har blivit väldigt populära och Sven har fått många beställningar.
– Hästar är det roligaste att tälja. Det är fina djur att titta på. En traktor kan aldrig bli vacker, den är isåfall blank och fin. En häst är något helt annat.
Men att Sven började tälja, säger han själv var en slump.
– Jag bara fick för mig att jag skulle göra det. Den första var en häst med kälkar, såna som de hade när de fiskade strömming under krigsåren. Då gjorde jag den och då fick folk se den och då blev det lite mer.
Sedan dess har Sven varit med på utställningar i hembygdsgårdar och samarbetat med konstnärinnan Carola Klasson.
– Just nu håller jag på med vingarna på en Storskrak, i full storlek. Det är en bekant, en sommarboende, som ville ha den och sätta upp i lägenheten i stan. Jag har inga ritningar utan tar det direkt från hjärnkontoret, som tydligen inte är så stort. Vissa dagar går det inte, då brukar jag lägga ifrån mig grejerna och gå ut och slå i en spik som fattas nånstans.
Sven har lite problem med reumatism i händerna vilket gör att arbetet inte går lika fort som det har gjort tidigare.
– Men det är ändå roligt å ha’t. Vad ska man göra annars, man kan inte bara sitta i en stol och titta, inte jag iallafall.
1995 flyttade Sven med fru till Gällnö där hon är uppväxt, men han har fortsatt att spendera mycket tid i den lilla stugan på Hjälmö.
– Det betyder mycket, det här stället där jag sitter. Här har man svårt att tänka sig att inte vara. Man känner nog rätt mycket för det här faktiskt, säger han med eftertryck.
