Inget annat landskap påverkade August Strindberg mer än havet, skärgården och dess öar. I en ny bok utforskas denna livslånga relation som kom att prägla Strindberg både som författare, dramatiker, konstnär och människa – men också vad han har betytt för svenskarnas upptäckande av skärgården.
BOKANMÄLAN
Strindberg och havet, öarna och horisonten
Björn Meidal
Ocean Books
När Skärgården når författaren Björn Meidal på telefon är boken – ett praktverk på 400 sidor, rikligt illustrerad med fotografier, kartor och målningar – fortfarande rykande varm från tryckpressarna.
– Det är omtumlande! Jag känner en kombination av glädje, eufori och lite stolthet att man rott det i land, men också en sorts fantomsmärta, säger han.
Björn Meidal är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och har ägnat hela sitt yrkesliv åt att utforska Strindbergs olika dimensioner. Han disputerade 1982 om Strindbergsfejden, har varit engagerad i utgivningen av Strindbergs samlade verk och skrivit flera egna böcker om författaren ur olika perspektiv, däribland en kokbok med Strindbergs recept.
– Strindberg är både extremt svår att arbeta med men också mycket tacksam. Han är så mångsidig och man upptäcker nya saker hela tiden. Han är något sorts underligt universum.
I “Strindberg och havet” har Meidal djupdykt ner i Strindbergs relation till havet och hur den förändrats genom hans liv, från Mälarens stränder vid Drottningholm där han tillbringade tid som barn, till alla de öar som kom att betyda mycket för honom, som Kymmendö (som han blev bannlyst från efter att ha skildrat öborna alltför nedlåtande i Hemsöborna), Dalarö, Sandhamn, Runmarö och Furusund. Flera av platserna har varit betydande inspirationskällor till hans skapande. Till exempel i Ett drömspel där han låter Furusund bli Fagervik och Köpmanholm på Yxlan bli Skamsund.
– Men boken heter inte Strindberg och skärgården. Det är en distinktion däremellan. Skärgården är en fysisk realitet. Den hittar du på sjökort och på kartor. Den är sig tämligen lik vad gäller öar och sund och allt sådant som det var på Strindbergs tid. Men havet är någonting annat. Det är något metafysiskt, psykologiskt eller religiöst. Strindberg tolkar in så oerhört mycket i det. Han är inte ensam om det bland författare, havet är väldigt tacksamt. Men han gör det på ett otroligt omväxlande och som jag tycker fascinerande sätt, säger Björn Meidal.
Strindberg sökte sig gärna till mellanskärgårdens lummighet men blev nervös när himmel och hav började flyta ihop och klipporna bli alltför karga. Just hans förhållande till horisonten är ett tema som går igen i boken. Den avskydde han. Han ville kunna fästa blicken på något och sökte det rörliga landskapet.
Ett talande stycke är där Strindberg besöker en kuststad i norra Italien, ser Medelhavet och raskt skriver ett brev hem till vännen Carl Larsson om detta:
“Fy fan vad jag är snopen! Apelsinerna duperade mig första dan, men sedan! Medelhavet? Jungfrufjärden är mycket vackrare. Ett rakt streck bara, så här
–––––––––––––––––––––––––
Blått är allt vatten när himlen är blå! Min hustru, Eva och jag hava förgäves sökt efter det där förbannat blå i luften och i vattnet! Humbug, Sir”
– Den här språkkonstnären som ju verkligen hade ordet och pennan i sin makt, men han litar inte ens på sitt ord utan måste rita ett fysiskt streck för att uttrycka sig…
Men det var inte bara skärgården som var viktig för Strindberg. Han hade också en central betydelse för svenskarnas upptäckande av skärgården, med sina dikter, prosa, dramatik och sitt måleri. Innan dess hade arkipelagen mest setts som otillgänglig vildmark.
– Jag hävdar att av de tre personer som betytt mest för skärgården kommer Strindberg först, och därefter Anders Zorn och Astrid Lindgren, säger Björn Meidal.
Är det något som förvånat dig under arbetet med boken?
– Det är väl att det var så otroligt konsekvent och genomgående i hela hans liv, relationen till havet.
Boken släpps den 24 april och kan beställas via nätbokhandlarna Adlibris, Bokus och Amazon.
