Ramsö är ön som trots sitt centrala läge seglar lite i skymundan av de andra kärnöarna. En stilla semesterö bortom turiststråken, men ändå rik på intryck.
Som en stilla oas i orkanens öga vilar Ramsö fridfullt och rofyllt strax intill den vältrafikerade båtleden ut mot skärgården, omgiven av stadens puls i väster och bilfärjornas brus i norr och söder. Båtresan från Vaxholms stad tar inte mer än en kvart, men känslan av att befinna sig i någon avkrok på landet är påtaglig när jag kliver av båten i vackert sensommarväder. Högt ovanför svävar två havsörnar majestätiskt, ett mäktigt välkomnande. På bryggan möts jag av Åsa Wärn Björling och Monica Baumgarten, som båda sitter i styrelsen för Ramsö fastighetsägareförening och som ska visa mig runt på ön. Båda med rötterna på Ramsö sedan många år tillbaka.
– Varje gång man varit inne i stan och jobbat och kommer hit känner man hur stressen rinner av en. Det är magiskt, säger Monica Baumgarten.
Intill den nyrenoverade väntsalen på bryggan står ö-bon Britta Denkert och väntar på båten in till Vaxholm. Hon flyttade ut till Ramsö för tio år sedan och trivs väldigt bra på ön.
– Ramsö är det bästa som finns, men det finns en stor nackdel och det är parkeringarna i Vaxholm. Det är hopplöst att få hit gäster liksom, det går inte, säger hon.
Ramsö är en av 14 så kallade kärnöar. Syftet med dem är att de ska utgöra levande samhällen och servicenoder för kringliggande öar, ett sätt att hålla skärgården vid liv. Men jämfört med andra kärnöar så är Ramsö en udda fågel. Har finns varken krog, post, butik eller skola, ingen fiberförening, få eller ingen av de fastboende jobbar heller på ön. När länsstyrelsen exempelvis besökte skärgårdens kärnöar i sitt projekt Ö-för-ö fick det ett stort genomslag på öarna, men något besök på Ramsö blev det aldrig. När jag frågar Åsa Wärn Björing och Monica Baumgarten om varför tittar de frågande på mig: vi vet inte ens vad du pratar om, vad är det?
Men en sak delar Ramsö med många andra öar, det är utvecklingen med allt färre antal barn på ön.
– Jag har en son som är tio år gammal, han är rätt ensam, sedan finns det två tonåringar som snart är myndiga. Varje gång det säljs ett hus hoppas man att det kan flytta ut en barnfamilj, säger Åsa Wärn Björling.
– När mina barn var i skolåldern då var det 30 bofasta skolbarn, säger Monica Baumgarten.
Ramsö är en liten ö och all mark är redan avstyckad. Få hus kommer ut på marknaden och de som gör det säljs vanligen som fritidsboende till höga priser. Det är svårt att locka barnfamiljer trots pendelavstånd till Stockholm.
Vi börjar promenaden runt ön och bara en liten bit från bryggan dyker en mäktigt byggnad upp inbäddad i grönska. Det är Karolinergården vars äldsta del uppfördes redan i mitten på 1600-talet, en av få hus från den tiden som överlevde ryssarnas härjningar. Men att huset finns kvar är lite av ett underverk, det var en hårsmån från att jämnas med marken. Inte på grund av ryssen utan på grund av långvarig försummelse.
– Det var en ruin fullständigt. Det hade rasat och på ena sidan var ett stort hål. Det gick inte att få hjälp. Hantverkarna tyckte det var meningslöst, så vi har gjort arbetet själva till 99 procent, säger Hans-Peter Hedlund, som tillsammans med Olle Wickman köpte fastigheten på 80-talet.
– Vi fick pruta på tomtpriset, det var ingen som ville ha stället eftersom det skulle bli för dyrt att riva, säger Olle Wickman.
Renoveringen av huset får utan överdrift sägas vara en stor kulturhistorisk bedrift. Att Hans-Peter Hedlund jobbat på Riksantikvarieämbetet som konservator var ett rent lyckokast för det medfarna huset.
– Jag har inte tummen mitt i handen även om det inte är husbyggen jag hållit på med, säger han.
Efter en fascinerande rundvandring i huset många salar fortsätter vi promenaden runt ön och kommer snart till en liten grönyta med fotbollsmål uppställda. Det är öns enda gemensamhetsyta som föreningen köpte förra året för 200 000 kronor efter att ha arrenderat den i många år. Även den insamlingen är lite av ett konststycke, men lyckades genom att man sålde kassar till människor som ville bidra.
– Vi är ungefär 200 fastigheter så först tänkte vi att man kunde köpa en kasse för 1 000 kronor var. Sedan skapade vi en med guldtryck för 5 000 kronor. Den allra finaste kostade 10 000 kronor, säger Åsa Wärn Björling.
Intresset för att bevara marken var stort och man fick snabbt ihop tillräckligt med pengar.
En liten bit längre fram längs vägen dyker nästa överraskning upp. Ett arboretum! När vi går in på gården kommer en man gående mot oss med friska steg.
– Per Jönsson heter jag, stolt ägare till arboretet Ramsö backar, säger han.
Per Jönsson berättar att han köpte huset 1983 och att marken då bestod av helt ogenomtränglig gran- och slyskog.
– Jag har tagit ner omkring 3 500 träd här och planterat drygt 400 lövträd. Intresset och vansinnigheten har växt med åren.
Det är lite av en overklig känsla att ströva runt bland träden.
– Arboretet består av ett antal avdelningar. Här är lindparken. Min specialitet är annars lönnar, jag har ett 35-tal berättar Per Jönsson medan vi vandrar runt på området som även omfattar ett par dammar och en rododendrondal ner mot vattnet.
Matt av alla intryck fortsätter vi vidare runt ön och hinner med ett snabbt besök vid Blomgrens varv, ett av öns tre varv. Innan vi kommit varvet runt ön stöter vi på ännu en ovanlighet i skärgården: Kustbohemmet. Ursprungligen byggdes huset som bostad till estniska flyktingar, men togs på 70-talet över av organisationen Länkarna som bedrev missbruksvård fram till 2013. Verksamheten finns kvar men drivs idag av ett privat företag. Både öbor och personal säger att relationen mellan boende på hemmet och öborna är väldigt bra.
– Vi har Länkarna att tacka för mycket. De hade en väldigt bra relation till de boende på ön. För oss är det viktigt att vara öppna mot grannarna och vi har blivit en integrerad del av ön, säger biträdande föreståndaren Kenneth Bivén.
Efter besöket på Kustbohemmet är det dags att återvända hemåt. Ramsö är långt ifrån en typisk turistö. Hit kommer man inte för att tälta, göra krogbesök eller plocka bär, men den är rik på intryck. Det är lätt att förstå att många trivs på ön.
