Rena Mälaren startades för fyra år sedan av Fredrik Johansson. Minst en gång i veckan är de ute och rensar upp. Nu har de i stort sett städat upp utanför innerstadens kajer. 174 ton sopor, 26 ton båtbatterier, 30 ton el-skotrar och fem bilar har de plockat upp. Nu utvidgar de sökområdet.
I dag rensar de vid Jaktvarvet i Saltsjöbaden.
Projektet Rena Mälaren har begett sig till Saltsjöbaden vid det gamla Jaktvarvet. När dagens gäng dykare och repdragare samlas på kajkanten för en genomgång är de runt tjugo personer. Klockan är elva på lördagsförmiddagen och Oskar Kihlborg, som just har varit i vattnet och kikat runt, berättar vad han har sett på botten.
– Det ligger några bildäck där och några batterier här, säger han och pekar ut mot bryggorna.
Det är en gråkall dag i januari, isigt och halt på hamnplanen men just i den här viken har vattnet inte frusit ännu. Det är ingen som har börjat vårrusta de inplastade båtarna som är upptagna på land. Ute på Baggensfjärden är inte en båt i sikte.
– Tre kraftiga ryck i linan om det är fara och färde, det gäller både dykare och dragare. Jag tutar när det är en kvart kvar men fryser ni och tycker att det är för djävligt är det bara att gå upp. När vi är klara ska det vara lika snyggt på bryggorna som när vi kom, säger dykledaren Stefan Wennerkvist.
Efter genomgången är Fredrik Johansson först ut på bryggan. Sophia Axelsson som ska jobba i par med honom idag har med sig en tamp, cirka 20 meter lång med en stor krok i ena änden. Hon har rejäla fordrade stövlar på sig, regnkläder och gummidoppade handskar. Hon följer efter Fredrik ut på flytbryggan, som ligger ett tiotal meter från den istappspyntade bergväggen.
Hur många städdyktillfällen Fredrik har varit med på sedan han startade Rena Mälaren för fyra år sedan vet han inte riktigt men det är minst 400 (Totalt har han gjort 11 000 dyktimmar). Det började på Norr Mälarstrand när han gick ner på botten för att filma en väns båt undertill.
– Jag fann väldigt många batterier och då kände jag att nu får det vara nog. Nu måste vi göra någonting!
Först var det bara Fredrik och några av dem han jobbade med på daglig verksamhet som var med ut. Fredrik dök och de drog upp skräpet.
– I början tog vi bara upp bilbatterier och däck. Men nu tar vi upp rubbet. Lyckligtvis kastas det inte i så många bilbatterier längre. De flesta vi hittar är nog i kastade före 2000-talet. Elsparkcyklarna är det nya gisslet, säger han.
Nu är de runt 300 frivilliga dykare och repdragare som har engagerat sig i Rena Mälaren. De är ett kärngäng på cirka 50 personer som en gång i veckan på olika platser runt Stockholm samlas för att dyka och dra upp skräp.
Det märks på Fredrik att han gillar att vara i vattnet. Så snart mötet är avslutat marscherar han raskt ut på bryggan, får på sig fenor och cyklop och plumsar i vattnet. Först dyker han ner med ficklampa men vattnet är så klart och det bleka vinterljuset tillräckligt starkt så att han när han dyker upp med säkerhets- och draglinan fastsatt i en stege kan lämna ficklampan ifrån sig.
– Det är kristallklart. Fantastiskt! säger han medan Sophia Axelsson halar upp aluminiumstegen.
Sophia har haft fullt upp med studier i biogeovetenskap under hösten. Det är hennes sista termin och hon har bara varit med tre gånger under hösten. Det var mycket mer tidigare och hon och Fredrik är väl samspelta. Hon siktar på att bli marinbiolog och vill jobba med havsmiljöfrågor:
– Jag vet att individuell påverkan inte är lösningen men jag gör det här för att det har hjälpt mot min klimatångest, säger Sophia, som även är engagerad i Fridays for future.
Fredrik pekar vart han ska och hon har koll. Han befinner sig mestadels under vattenytan. Så dyker han upp tio meter från bryggan.
– Du kan dra nu! säger han.
Sophia drar och ur djupet kommer det upp en stegstol, sen en pirra som kommer väl tillpass för det tunga bilbatteriet som kan hissas upp i en stålkorg. De arbetar på medan fler kommer ut på bryggan. Anna Sjöman hoppar i på insidan av bryggan och i andra änden av repet står Lisa Requin:
– Jag är lite nervös att hon ska fastna eller vad som kan hända. Jag känner mig lite hjälplös. Jag har bara gjort det här tre gånger förut, säger hon.
Men det flyter på bra. En gammal radio och en oöppnad glasburk med handskalade räkor kommer upp.
– Öppna den inte! ropar Sophia från andra sidan bryggan.
– Vi gjorde det misstaget en gång och det ska vi inte göra om, säger hon med äcklad min.
– Nej, den får stå här säger Lisa Requin och ställer ner den i en hink för mindre skräp.
En hel del skrot plockas upp och samlas på bryggan – några plastflaskor, ser ut att innehålla motorolja, en hopfällbar plaststol täckt med musslor, en snöskyffel. Inge Skår kommer med skottkärra och samlar det som ligger ute på bryggan i en prydlig hög inne på hamnplanen vid kajen.
Sophia, som kallar sig själv miljönörd mumlar olika organismers namn på svenska och latin och försöker peta tillbaka dem i havet men Fredrik sätter hela tiden på nya grejer på kroken. Överraskningsmomentet när Sophia drar upp repet är som på fiskdammen på ett barnkalas: Vad ska komma upp från botten? En slemmig presenning! Sen har Fredrik plockat upp det som finns på den sidan av bryggan och ett tjugotal meter ut från nocken.
– Det ligger en gammal moppe en bit ut men det är ingen idé att vi drar upp den. Risken är att den börjar läcka, säger han och dyker över till andra sidan viken och Sophia tar tampen med kroken och går snabbt genom hamnplanen över dit.
Fredrik har hittat en gammal boj som ligger på botten, Sophia drar och får hjälp av Sofia Jernberg. De sliter och drar men det är tungt. Fredrik får dyka ner igen och kan konstatera att den sitter fast i en bojsten. Den får ligga kvar. Istället kommer det ett mopeddäck, två aluminiumstegar som är sammanbundna, en aluminiumbom till en segelbåt fylld med surströmmingsluktande vatten, ett 50-kilos bilbatteri. Några cykelhjul och ännu ett bildäck. Inge Skår kommer ut med skottkärran och hämtar.
Till sist bärgas ett stort traktordäck. Det måste de var fyra för att orka lyfta upp på kajen. Dykledaren har tänt bordsgrillen och grillar veganska korvar med bröd. Dykarna kommer upp och krånglar sig ur sina torrdräkter. Repdragarna samlas runt grillen i blöta regnkläder och tar av sig gummihandskarna. Dagens arbete är avslutat. En hel del skräp har hittats. Nu är vattnen utanför Jaktvarvet rensat. Grejerna ligger i prydliga högar kvar på hamnplan för varvsägaren att ta hand om. Det är dealen. När de rensar i Stockholm tar Stockholms stad hand om skräpet som Rena Mälaren har plockar upp. Det miljöfarliga skräpet kör dykledaren i släpkärra till återvinningen. Det är bara några platser som de inte dyker vid.
– I Karlbergs Kanal är det för förorenat, där måste man ha kemdräkter för att kunna dyka, säger Fredrik.
Dagens Rena Mälarengäng slukar hungrigt vegankorvarna men den uppfiskade räkburken förblir oöppnad och en liten leksaks-ubåt som bärgats väcker munterhet:
– Det stämde visst det där med u-båtarna i skärgården, säger någon.
Fredrik går runt i torrdräkten och småpratar, huttrar lite, sätter på sig en mössa. Drar på sätesvärmaren i bilen och hoppar in. Nu är siktet inställt på att komma hem till en varm dusch. Han är mycket nöjd med gängets insats, även om han tycker att dagens skräpfångst var mager. Genom åren har Rena Mälaren tagit upp 174 ton sopor, 26 ton båtbatterier, 30 ton elskotrar, fem bilar och 15 motor-cyklar/ mopeder. I vår kommer de att bege sig ut på ”Nils Holgerssons underbara skräpresa i Sverige”, en slags skräpplockarturné:
– Och är man i skärgården och vet att det finns mycket skräp i vattnet på något ställe, då är det bara att kontakta oss på Rena Mälaren, säger Fredrik och kör iväg.
