Hon gifte in sig i Saltsjöbadens Rodelklubb, var med och startade en unik rodelklubb i skärgården och blev tidigt kallad ”Rodelmamma”, en titel som hon senare blev hjärtligt trött på.
Förra veckan hölls VM i rodel i kanadensiska Whistler. Snart är det avslutning i världscupen i Kina. De flesta aktiva i det svenska landslaget kommer från samma klubb: Skärgårdens Rodel- och Kälkklubb.
Det är syskonen Svante och Tove Kohala från Ljusterö och Rasmus Moberg från Ingmarsö – alla resultatet av en unik satsning på en vintersport på en osannolik plats: övärlden utanför Stockholm.
Bakom den här typen av smått galna satsningar finns nästan alltid eldsjälar som är beredda att offra massor av tid och en hel av sina egna pengar.
I det här fallet heter eldsjälen Bibi Walden, 82 år.
I femtio år har hon jobbat ideellt för rodeln i Sverige och i femton år för Skärgårdens Rodel– och Kälkklubb. Hon har varit ledamot i Svenska Rodelförbundets styrelse, varit förbundskapten, bokat banor, skött förbundets administrativa arbete, förhandlat med det internationella förbundet – och sålt korv i klubbhuset i vinterstadion i Saltsjöbaden.
– Rodel har varit min passion och ett sätt att leva för mig, säger hon.
Engagemanget började 1968 när hon gifte sig med rodelåkaren och sedan klubbledaren Svante Walden i Saltsjöbaden. Medan maken tog hand om åkarna i den dåvarande rodelbanan skötte Bibi Walden mycket av det praktiska runt omkring.
Äldsta sonen Stefan började åka och tog sedan hand om tekniken runt banorna. Yngsta sonen Bengt fick lägga sig på en kälke när han var två och ett halvt år. Efter OS i Lillehammer 1994 fortsatte han att tävla i dubbel tillsammans med barndomsvännen Anders Söderberg och de deltog i OS i Nagano 1998 och i OS i Salt Lake City 2002.
Bibi Waldens eget genombrott i rodelvärlden kom i Innsbruck 1990:
– Jag åkte med som mamma och betalade min egen resa, men jag hjälpte till där jag kunde. När jag kom till rodelbanan frågade speakern vad jag hade för funktion. ”Nein, ich bin nur die Mutter, nej, jag är bara mamma,” svarade jag.
– Speakern tyckte det var väldigt roligt så han sa i högtalarsystemet ”Und hier komt die Rodelmutter” Och jädrar! Det har hängt i sedan dess.
Från den dagen blev Bibi Walden en profil i rodelvärlden. När hon dök upp på tävlingarna visste de flesta vem hon var. Hon blev intervjuad och fotograferad.
Hon började också engagera sig mer i förbundet. När hon fick problem med ryggen, sjukpensionerades från sitt arbete som förskollärare och maken Svante dog 1997 blev sporten ännu viktigare för henne.
Men även sommarhuset på Udden på Orrön var en stor del av hennes liv och hon började tillbringa mer tid där och 2010 blev hon bofast på ön. Samtidigt började en idé växa fram: att starta en rodelklubb i skärgården.
Så, hösten 2012, bildades Nämdö Kälk– och Rodelklubb av Bibi Walden, Anna Horngren på Vånö och Lotten Hjelm på Jungfruskär. Strax efteråt tog de med några nybörjare på läger i norska Lillehammar. Fyra av de unga som ville testa rodel var Svante och Tove Kohala från Ljusterö samt Gustav och Kajsa Söderberg från Jungfruskär.
Planerna efter lägret var stora: bygga upp ett lag och tävla, bygga en rodelbana på Nämdö. Men brist på snö, pengar och tid gjorde att det inte hände så mycket de nästa två åren tills klubben på Nämdö tillsammans med åkare på Ljusterö bildade Skärgårdens Rodel– och Kälkklubb och satsningen mot eliten började.
– Det var inte lätt att försöka få fram ett svenskt rodellandslag, tillhörande Sveriges minsta idrottsförbund och att vara kvinna, berättar Bibi Walden.
– När jag började åka på internationella kongresser var det ungefär hundra herrar och fyra kvinnor. En gång fick jag höra: ”Jo, visst är hon trevlig, men vid förhandlingsbordet är hon inte lätt att ha att göra med”. Det tog jag som en komplimang!
Rodel är en liten sport och många har svårt att förstå tjusningen med att lägga sig på en på kälke och fara fram i över hundra kilometer i timmen i en isbana, där varje litet misstag innebär några tusendels sekund sämre tid.
I Sverige har sporten levt i medial skugga, med enstaka nedslag om olyckor eller hur liten och udda sporten är. Det har också inneburit att rodeln haft få sponsorer.
– Efter OS 1994 blev det inte många åkare kvar, berättar Bibi Walden. De aktiva orkade inte med att jobba hela sommaren för att få ihop de 60 000 kronor som var och en behövde för att åka på tävlingar och träningsläger.
Bortsett från stödet från Sveriges Olympiska kommitté och det internationella rodelförbundet FIL, satsade landslagets största sponsor 30 000 kronor per säsong inför OS i Salt Lake City 2002. Bibi Walden bidrog med minst lika mycket, plus alla ideella arbetstimmar.
Ungefär så har det fungerat år efter år. Lidelsen för sporten och kärleken till de aktiva har betalats från det egna kontot och det ångrar inte Bibi Walden.
– Glädjen över att vara en del av rodelsporten, har varit värd den ekonomiska satsningen, säger hon.
Tanken på att sakta ner och minska det egna engagemanget växte mot slutet av 2010-talet.
– Men det var svårt att lämna en sport som blivit till ens familj och som fanns med mig hela tiden, säger Bibi Walden.
Vägen ut från rodeln mot ett lite lugnare liv med andra intressen började med att Bibi Walden träffade sin ”kärbo” som hon kallar det, Ulf 2016.
– Det finns faktiskt annat i livet värt att uppskatta, även om det tog lång tid att finna det, säger Bibi Walden och skrattar.
Nu har skärgårdens rodelelit flyttat norrut från Nämdö till Ljusterö, där familjen Kohala (pappa Hasse, förbundskapten, mamma Ann, lagledare, syskonen Svante och Tove, aktiva) lever ett liknande liv som familjen Walden gjorde under 1980- och 1990-talet, inklusive en ramp för att träna starter på tomten.
– Jag är så glad att Ann tagit vid och hjälper till att driva klubben och landslaget vidare. Hon har tagit över rollen som eldsjäl, säger Bibi Walden.
– Men det är viktigt att Ann kallas ”team manager” och inte blir en ny ”rodelmamma”. Det smeknamnet var kul ett tag, men blev i längden en förklenande beskrivning av vad jag faktiskt gjort för sporten.
FEM TANKAR
Roller inom rodel: Förbundskapten för landslaget, ledamot i styrelsen för rodelförbundet 1995-2016
Roligaste minnena: OS i Nagano 1998 och OS i Salt Lake City 2002
Bästa tävlingen: Lillehammer 2001, min son Bengt och Anders Söderberg kom femma i senior dubbel.
Ångrar: Att rodel inte har fått tillräckligt stöd.
Hoppas på: Svenskt deltagande i nästa OS.
