KRÖNIKA. Det är jaktsäsong. Årets höjdpunkt och en helig tid för många, som ser jakten som både ett sätt att fylla frysen med ett klimatsmart, näringsrikt och gott livsmedel men också något som ger fina naturupplevelser, avkoppling och gemenskap.
Men jakten har också skapat konflikt på öarna. I förra veckan berättade vi om läget på Runmarö där vildsvinsjakten rört upp känslor. I detta nummer skriver vi om problematiken på Gisslingö, där fastighetsägare nu ansöker om skyddsjakt på dovhjort och mufflon. Djuren sattes olovligen ut för åtta år sedan och nu har stammarna vuxit sig ohanterligt stora och slagit ut de naturligt förekommande arterna på ön, både djur och växter. Fastighetsägarna är oroliga för de långsiktiga ekologiska konsekvenserna och den biologiska mångfalden. Vi skriver även om Kvarnön som de senaste åren omvandlats till en jaktpark med torn och utfodringsautomater för vilt som inte tillhör den naturliga faunan.
Exemplen på Gisslingö och Kvarnön är inte unika. På flera andra håll i skärgården, och annorstädes, har liknande saker skett. Djuren sätts ut medvetet i syfte att jagas eller rymmer från hägn, och sprider sig mellan öarna. Bevis för att kunna döma någon för jaktbrott saknas oftast och utredningarna läggs ner.
Samexistensen mellan djur och människor blir alltmer komplicerad. Allt mindre skygga djur kommer allt närmare bebyggelse, skrämmer folk och orsakar allt fler trafikolyckor och skador på grödor.
Viltförvaltningen är otroligt viktig för att hålla den sköra balansen i ekosystemet i schack och hålla bestånden livskraftiga. Men att beräkna exakt hur många individer av en art som får skjutas just i år, och vilka följder detta ger på sikt, måste vara en otroligt svår uppgift. I synnerhet när någon tar sig rätten att på eget bevåg, och för sitt eget höga nöjes skull, sätta ut djur där de inte hör hemma.
För när människan börjar leka gud skapar vi nya problem i snabbare takt än vi löser de befintliga. När vi en gång börjat rubba balansen krävs en kontinuerlig hantering av de konsekvenser som vårt agerande har medfört. När vi väl fått ordning på ett bestånd, som till exempel de tidigare krisande gråsälarna och havsörnarna, behöver vi ta itu med nästa, som nu strömmingen och ejdern.
Och ju effektivare vi blir i våra metoder att göra oss av med djur, till exempel genom storskaligt trålfiske, desto snabbare går det utför. Vi försöker hålla koll med kvoter och tilldelningar. Men hinner vi förstå vad som händer?
