Varför ska öborna komma till vaccinet när vaccinet istället kan komma till öborna? Det undrade Utöbon Arnold Kajerdal och ordnade ett upprop på ön för att få till stånd en vaccineringsdag på hemmaplan. Den gick av stapeln förra fredagen.
Det blåser storm i byarna och gässen går höga på Mysingen när Gunnar Karlsson med van hand rattar den före detta polisbåten Polaris, numera taxibåt, in mot hotellbryggan i Dalarö. På kajen väntar sköterskor och läkare från Dalarö vårdcentral. Med sig när de kliver ombord har de 60 efterlängtade doser av Astra Zenecas vaccin mot Covid-19.
– Det här är verkligen en utflykt! Spännande att få göra något annat, säger distriktssköterskan Lena Liljeros medan Gunnar Karlsson backar ut och sätter kurs genom den grova sjön söderut, mot Utö.
Det var öns äldsta invånare, 84-åriga Arnold Kajerdal, som kläckte idén med att låta vården komma till öborna istället för tvärtom. Många sjuttioplussare har isolerat sig på Utö under hela pandemin, och att låta alla dessa sätta sig på Waxholmsbåten till Årsta och därefter ta sig till Dalarö kommunalt för att vaccineras tyckte inte Arnold Kajerdal kändes rimligt. Han tog kontakt med Dalarö vårdcentral men fick först höra att det inte skulle vara möjligt att få ut vaccinet till ön. Då var det Pfizers vaccin som gällde – som både är skakkänsligt och kräver kraftig kyla för att inte förstöras.
– Men jag tänkte att kan man transportera i bil så nog sjutton kan man transportera på sjön. Det finns ett uttryck som jag hatar, och det är när man säger “det går inte”. Klart att det går! Men det kanske är väldigt jobbigt, och det är där det hänger upp sig.
Arnold gjorde ett upprop på Facebook och snart slöt öborna upp. Gunnar Karlsson erbjöd gratis transport med Polaris, Tommy Pettersson ställde upp med taxi på ön och Britt-Marie Ahnell och Jan Nilsson med lokaler i vandrarhemmet Gula Villan. Ytterligare fler kom med konstruktiva idéer och förslag på lösningar.
– Det är ju så i glesbygd, då håller man ihop va! Då fixar man grejer, säger Gunnar Karlsson.
När det stod klart att all praktisk logistik var ordnad och att det dessutom var Astra Zenecas vaccin som nu var aktuellt istället för Pfizers, så var även vårdcentralen med på noterna. Men bara dagar innan det första planerade vaccinationstillfället kom beskedet att vaccinet stoppats och allt blåstes av. Snopet tyckte många, men det var bara att ställa om och planera för ett nytt tillfälle.
Det duggregnar när vi kommer fram till Gula Villan, där en handfull förväntansfulla öbor redan väntar ute på terrassen. Alla har fått en bokad tid för att undvika köer. Stämningen är hög och uppsluppen. Någon skämtar om att man borde haft med sig en flaska vin och sitta kvar och umgås ett tag efteråt, nu när man ändå samlats.
Eller nåja, nästan alla är förväntansfulla. Ingegerd Karlsson bävar en del inför vaccineringen.
– Nja, jag vill egentligen inte. Men familjen manar mig. Jag tycker de borde ta hänsyn till oss som haft hjärtinfarkt och blodproppar... Men dör jag nu så dör jag!
För Inga-Britt Rönn är dock vaccinet mer efterlängtat.
– Det känns underbart! Jag har hållit mig här ute sedan den 22 januari förra året. Nu vill jag kunna åka in till fastlandet där mina barn bor.
En efter en slussas de in på vandrarhemmet där en brasa sprider värme och rykande kaffepannor står framme. Två vaccinationsstationer har ställts i ordning. Lokalen är rymlig och fungerar väldigt bra för ändamålet, konstaterar verksamhetschef Åsa Back.
– Det är toppen att det finns flera in- och utgångar. Det är inte alla vårdcentraler som har, säger hon.
Efter några kontrollfrågor, ett stick i armen och omplåstning lotsas man in ett annat rum där man får vänta kvar i en kvart för observation.
– Skulle något hända så har vi livräddande läkemedel, syrgas och hjärtstartare med oss, säger Lena Liljeros. Hittills har hon dock inte varit med om några allvarliga komplikationer.
Per Ljungberg har precis fått sin spruta och slår sig ner på en stol. Själva nålen kändes ingenting, säger han, påtagligt glad.
– Nu anar man ljuset i tunneln! Vi har ett uppdämt behov av att träffa våra ungar. De bor i Göteborg, och vi har varit i karantän ibland så att de kunnat hälsa på. Men nu om några veckor när immuniteten sätter in så kan vi väl släppa lite på tyglarna.
Han tycker annars att Utö varit en perfekt plats att isolera sig på. Han och hustrun flyttade hit från Uppsala när de blev pensionärer och har nu bott på ön i ett år.
– Det har varit fantastiskt att ha varit så fri som man kunnat vara härute. Vi har ägnat oss åt att promenera. Varje lördag klockan elva har vi kört “antikrundan” som vi kallar det. Det har varit vårt sätt att träffas och ett sätt att upptäcka ön, även för de som bott här länge.
Han hoppas och tror att vandringsgruppen kommer fortsätta med sina promenader.
– Den har ju tillkommit på grund av att alla har ett behov av att ses.
Per Ljungberg har inte känt någon oro över vaccinet, trots rapporteringarna om allvarliga biverkningar.
– Jag har ju följt vad som skrivits i tidningarna om proppar och sånt, men jag bedömer att risken att få coronan är mycket större. Jag har själv en bakgrund i läkemedelsbranschen och vet lite om biverkningsprofiler. Så jag har inte varit orolig alls. Nu ser jag fram emot att det här ska ge lite mer frihet.
När dagen är slut har sextio utöbor fått sin första dos vaccin, och på ett både bokstavligt och symboliskt vis har de tunga skyarna lättat och solen börjar kika fram. Om ytterligare nio veckor ska proceduren upprepas. Då kommer vårdpersonalen tillbaka till ön för att ge andra sprutan. Sedan ska förhoppningsvis ett lite mer normalt och socialt liv kunna ta vid.
Arnold Kajerdal är lättad och tacksam över att hans idé äntligen blev verklighet.
– Jag är väldigt glad att det här blev av så att mina grannar och vänner, människor man vill umgås med, har kunnat få sina sprutor. Jag tillåter mig faktiskt att vara lite stolt. Sen ska vi ut och kramas! Jäklar vad man har mycket att ta igen.
