Den mytomspunne Calle Schewen, i Taubes visa, är symbol för Roslagen och livet i skärgården. Han var känd för sin stora gästfrihet och dörren till Håtö gård stod alltid öppen för de många vännerna.
Mindre känt är att bakom festligheterna stod också i hög grad hans hustru Signe som storligen bidrog till den skärgårdsromantiska bild som lever än idag. I år är det 150 år sedan hon föddes.
Damen på målningen ser sträng ut, eller snarare upptagen. Hon har inte tid att stå modell utan har annat för sig som hon hellre ägnar sig åt. Hon bär en vacker vit klänning och i handen håller hon en maskros. Det var ovanligt att bli avmålad så högtidligt men med en enkel blomma i handen. För ett par år sedan fick jag veta att maskrosen var hennes favoritblomma. Hon var född den 20 maj 1870, i den årstid då maskrosorna blommar.
Min farfars mor Signe levde största delen av sitt liv i Roslagens skärgård, en värld där jag själv alltid tillbringat mycket tid. Den skira vårgrönskan på de kustnära öarna, vitsipporna, maskrosorna och glittret på fjärdarna var likadant då som nu.
Signe var dotter till lantbrukaren Johan Malm och hans hustru Edla och hade två yngre syskon, Gösta och Frida.
I en arrendeauktion år 1881 vann Signes pappa rätten att i elva år driva Håtö gård. Det tidsbestämda arrendet berodde på att den som skulle ta över gården var en minderårig pojke. Det var Karl som då bara var tio år. Karl och hans ett år yngre bror Bernhard hade mist sin far året innan men de bodde kvar på gården tillsammans med sin mamma Sofia. Nu måste gården arrenderas ut tills dess att Karl blev myndig.
Familjen Malm bodde vid den här tiden på Värmdö och skulle nu flytta tillbaka till riktiga Roslagen. Signes bror Gösta har beskrivit flyttfärden till Håtö i sin bok ”I min krafts dagar” (Rabén & Sjögren 1963). Han skriver att flyttlasset bestod av en karavan av slädar som gick över isen från Värmdö till Bammarboda. Det var mitten av mars och isen var stöpig. Trots att man hade med sig en islots blev färden rik på strapatser. I trakten av Bergshamra fick man övernatta eftersom resan var för lång för att genomföras på en dag.
Håtö gård var på den tiden en ganska isolerad plats och några riktiga vägar fanns inte. Närmaste by var Spillersboda varifrån ångbåten avgick till Stockholm – en resa som kunde ta 12 timmar. När isen låg var det hästskjuts som gällde. Då kunde det ta 19 timmar och man fick övernatta på vägen. Eftersom Signe lätt blev åksjuk kunde hästarna inte springa så fort varför resan då kunde ta ännu längre tid.
Eftersom bröderna Karl och Bernhard fortfarande bodde på Håtö gård med sin mor kom de att växa upp tillsammans med barnen Malm. Till en början ordnades undervisning hemma på gården. Det var sadelmakardottern Ottilia Vesterberg från Norrtälje som anställdes som guvernant. Ebba Gentele, en ung flicka från Östernäs som talade fyra språk, undervisade också barnen en tid.
Signe hade gått i folkskola i Skägga på Värmdö och redan innan flytten till Håtö hade hon börjat på Åhlinska skolan, en privat flickskola på Fredsgatan 19 (Rosenbad) i Stockholm.
Karl och Bernhard var inte särskilt intresserade av skolarbetet utan gav sig hellre ut i skärgården för fiske och jakt. Karl gick på lantbruksskola och Bernhard blev agronom. Barnen Malm däremot var mer inriktade på studier. Signes småsyskon Gösta och Frida fick framgångsrika yrkesliv i Stockholm. Gösta var på 20-talet handelsminister och senare landshövding i Norrbotten. Frida var en viljestark kvinna, anställd på Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter 32 år fick hon guldmedalj för ”nit och redlighet i rikets tjänst” vilket var ovanligt för en kvinna på den tiden. Hon var också vice ordförande i Stockholms lottakår.
På den tiden ansågs det inte nödvändigt att flickor fick en yrkesutbildning men föräldrarna ville att Signe och Frida skulle studera tills de konfirmerades. Brodern Gösta beskriver i boken hur systrarnas klädsel, vid konfirmationen i Rådmansö kyrka, markant skilde sig från övriga konfirmander. Roslagskvinnorna vävde färggranna tyger som de sydde klänningar av till sina döttrar. Flickorna Malm bar istället svart.
Signes temperament var ibland häftigt. Som ung hade hon många manliga beundrare och enligt broderns anteckningar var hon ”svärmiskt och romantiskt lagd”. I ungdomsåren började hon skriva en novell som hon dumt nog visade för sin lillebror. Han gjorde rättelser i den och Signe blev så arg att hon slet den i stycken.
Hon slutade skolan tidigare än sina syskon för att, vilket inte var ovanligt för äldsta döttrar på den tiden, ta hand om mamma Edla som led av astma och ”hjärtlidande”. Men mamman beskrivs också som en ”god husmor väl förfaren med ett lanthushåll och förde spiran med ordning och ej utan stränghet”. Det spekulerades i att mamman var bortskämd sen barndomen och på gamla dar hade hon god hälsa och blev 86 år.
Signes far Johan var en energisk jordbrukare men inte särskilt ekonomiskt lagd. Han var däremot konstnärligt begåvad och hade målat sen barndomen. Under vinterkvällarna på Håtö samlade han gärna Signe och hennes syskon runt det stora matsalsbordet för att lära dem teckna och måla. Johan fortsatte att måla på fritiden hela livet, även då han och Edla flyttat till Norrtälje efter att arrendet för Håtö gård löpt ut.
När Karl von Schewen, som var ett år yngre än Signe, fyllde 21 år den 16 januari 1892 dröjde det bara en månad tills man i Dagens Nyheter kunde läsa att Karl och Signe förlovat sig. Nu skulle Karl, som just blivit myndig, ta över gården och den 16 augusti samma år vigdes de på Nya Stadshotellet i Norrtälje.
Signes brorsson Einar Malm skriver i en av sina böcker om Håtö: ”Signe var högrest, blond, gladlynt och den omtänksammaste av värdinnor. Karl var mager, kutig, nästan sydländskt mörklagd, ordkarg och lite blygt tafatt till sättet.” Man kan dra slutsatsen att de två kompletterade varandra.
Släkten von Schewen hade ägt Håtö gård sedan 1854. Gården bestod av 413 hektar åkrar, betesmark, skog och flera torp. Med en kustremsa mot Saltsjön och ett antal öar med kringliggande vattenområden hade gården bra möjligheter till fiske. Boningshuset var ett vitmålat envånings trähus med högt brutet tegeltak och det hade en något nedsliten 1700-tals charm. Två rödmålade träflyglar flankerade manbyggnaden och inrymde statbostäder respektive vedbod och höskullar. På baksidan låg ladugårdar och vagnsbod. På gården arbetade en piga och fem, sex, drängar. Gården var som en stor arbetsplats där många personer bodde och arbetade. Alla var mer eller mindre beroende av varandra och måste anpassa sig och samarbeta.
Det var troligen ingen enkel uppgift för det nygifta paret att ta över. Signe och Karl var båda unga och utan någon större insikt i, eller erfarenhet av, att driva ett jordbruk. Det var också svåra tider rent allmänt för jordbrukare vid den här tiden.
När Signe och Karl gifte sig gjorde de i ordning några av de rum som finns beskrivna i Einar Malms bok ”Kalle Schevens lustgård” (Rabén& Sjögren 1975): ”Några praktinteriörer hade inte Håtö men rummen var tillräckliga och inte utan sitt stilfulla behag. Matsalen, som man kom direkt in i från den stora förstugan, dominerades av en sjutanters långsoffa och ett bokskåp i björk… Runt matsalsväggarna löpte en brun panel – hyllan uppbar en unik samling gammalt rött glas, tennstakar, tennfat, tennstop, skråpokalsmodeller av trä osv. Och mitt på golvet stod runda bordet, till vars glädjeämnen jag med vällust återkommer. Det fanns inget som det bordet. Allt som bjöds på doftande fat var ett lekamligvordet roslagskoncentrat. Och rospiggar förde ordet. Det omålade skurgolvets grova tiljor täcktes endast delvis av spartanska hemvävda trasmattor….” Rummet som beskrivs har än idag en mycket snarlik atmosfär.
1893 föddes Signes och Karls första barn, också han fick namnet Karl, men kallades hela sitt liv för ”Lill-Calle”. Dottern Stina föddes 1896 och Eskil 1901. Året därpå föddes Sixten, min farfar.
Karl hade visserligen gått på lantbruksskola men hans intresse var mer inriktat på fiske, jakt och skog, än att driva jordbruk. Man sålde ved och fisk. Framför allt strömming. Levnadssättet på Håtö gård var enkelt och handlade om självhushållning. Något överflöd var det inte tal om men tack vare fisket och jakten hade man alltid mat på bordet.
Den ”Malmska” energin som hennes syskon ägnade åt sina yrkeskarriärer använde Signe till att ta hand om den stora familjen och hemmet. Hon var omtyckt och hade sångröst. Hennes personlighet och arbetsinsats gjorde att gården blev en välkomnande plats genomsyrad av, som Einar Malm skriver; ”gammaldags trevnad och lantlig gästfrihet”, till glädje för familjen och den med tiden stora vänkretsen.
I en artikel, i Norrtelje Tidning från omkring 1910, berättas om en gammal skolkamrat till Karl som gör ett spontant besök på gården. Det leder fram till en supé som skickligt manövreras av en glad Signe. Gästen säger till Karl:
– Du är allt bra lycklig, du. Det är mitt intryck av ditt hem. När jag tryckte din hustrus hand, kände jag redan att det måste vara så.
– Huru så, inflikar Karl.
– Jo, svarade gästen, din hustru bär ju husets lycka i sina händer.
Karls blick blir ljus men var frågande.
– Din frus hand var valkig och är dig nog till stor hjälp.
– Ja, sa Karl med strålande ansikte, det är min också. Vi äro ett par präktiga kamrater. Det säger gumman min, och det tycker jag också.
Signe som hörde samtalet, gav ett solskensleende till svar.
När de fyra barnen var i tonåren började Signe och Karl, men framför allt Bernhard, att bo stora delar av året på ön Svansarna som tillhörde gården och som tidigare använts som fiskeplats. De tre Svansöarna låg nordväst om Furusundsleden och var bevuxna med urskog. Idag är öarna sammanväxta och ägs av Pelarorden.
Ordenssällskapet grundades 1892 av skådespelaren Axel Hultman tillsammans med bland andra Karl och Bernhard. Det var Signe som, tillsammans med Hultmans hustru, stod för mathållningen vid ordens sammankomster de första åren. Det är uppenbart att Signes positiva inställning till värdinnerollen var en förutsättning för att Pelarorden kunde utvecklas på det sätt som skedde. Signe såg som sin uppgift att se till att alla kände sig välkomna och hon tyckte att det var roligt trots ansträngningen.
Det lär ha varit vid ett besök hos Axel Hultmans familj, då de nyligen flyttat in på en liten halvö strax utanför Spillersboda, som Signe kom på namnet Trallarö. Så heter ön än idag.
Åren 1917–22 skrevs dagbok på Svansarna. Dagboken har alltid kallats ”Farbror Bernhards Dagbok” men man ser att handstilen varierar.
”Signe stannade ensam. Lade sig och tänkte på alla de sina”, skrivs det i boken den 22 juni 2018 och handstilen återkommer på flera sidor. Det är Signe, den till synes stränga och upptagna kvinnan på målningen, som skriver.
De nästan vuxna barnens utfärder i skärgården på egen hand noterades och mellan raderna kan anas den oro det innebär för mamma Signe. Dottern Stina, som var förlovad, kom ofta på besök till ön. Det gjorde också sönerna Lill-Kalle, Eskil och Sixten för att hjälpa till med olika sysslor.
Arbetsuppdelningen var traditionell. Sönerna fiskade, jagade och hjälpte till med skogen och allehanda byggen. Dottern, och även sönernas flickvänner hjälpte till med huset, hushållet och lagade mat åt den stora familjen och de många gäster som nästan dagligen kom på besök.
Min mamma Bibbi har berättat att hennes svärfar Sixten, Signes yngste son, en gång sade:
– När jag växte upp här i skärgården såg man aldrig en kvinna sitta sådär med armarna i kors, utan att göra någonting. På den tiden hade kvinnorna alltid något i händerna att arbeta med.
Eskil, Signes andra son, har berättat för sin dotter Karin att man på 1910–20-talen såg torparkvinnorna iklädda förkläden med fickor, i vilka de hade garnnystan när de till fots vandrade in till Norrtälje i något ärende. Dygnet hade 24 timmar även på den tiden och det var mycket som skulle hinnas med under de timmar det var dagsljus. Innebörden av vårt samtida begrepp ”multitasking” är långt ifrån något nytt.
Trots att tillvaron var slitsam förstår man att Signe trivdes på Svansarna. Hon lär ofta och poetiskt ha beskrivit öns förtrollande vårblomning och alfågelsång. Ibland rodde hon dit ut själv. År 1918 skriver hon i dagboken:
”20 augusti. Signe for ut ensam till Svansen under härligt månsken”.
Karls bror Bernhard var pratsam och rolig. Han hade alltid en historia, mer eller mindre sann, att berätta men hans anteckningar i dagboken är sakliga. Bernhard redogör för fisket och av texten framgår att det vardagliga arbetet till stor del kretsar kring det. Han beskriver ingående antalet nät, skötar och ryssjor som läggs eller vittjas varje dag. Saxar och isnot används när isarna lagt sig. Även fångsten noteras noggrant: ”30 valar strömming, 7 sikar, 10 gäddor, 30 nors och 20 mörtar”. Långt in i november, tills efter sikfisket, bodde man på Svansarna.
Det kom ofta besök till ön, både från skärgården och fastlandet. Då fick man höra nyheter. Ofta var besöken spontana, telefon fanns inte. Inte heller elektricitet.
Även flera av dåtidens kulturpersonligheter lockades av stämningen och gästfriheten på Håtö och Svansarna bland andra Anders Zorn, Wilhelm Moberg, Bruno Liljefors och Albert Engström, som Signe tyckte mycket om.
Det enkla livet på Svansarna präglades av en sorts gammaldags frihet. Det handlade inte om ledighet utan om en enkel tillvaro där arbete och gemenskap var tätt sammanflätad. Nationalromantiken var rådande stilideal i början av 1900-talet med tillbakablickande och en vurm för naturmystik. På Svansarna fanns detta ”på riktigt” vilket säkert var lockande för den konstnärliga kretsen.
Det hände ofta att gästerna stannade kvar och då dukade Signe fram middag i stugan. Det kunde vara kokt mört med persiljesås, gröna ärtor och fläsk, gröna ärtor och spicken sill eller kokt nors med pepparrotssås. På våren serverade hon stekt knipa eller skrak. Allt som ställdes fram på bordet kom från havet eller ön. Än idag anas spår av de odlingar som Bernhard anlade på öns inre delar. Han odlade morötter, rödbetor, jordärtskockor, rädisor, märgärtor, mangold och persilja. Potatis- och jordgubbsland fanns också. Bernhard planterade ett stort antal bärbuskar och fruktträd på Svansarna. Även vissa drycker kom från havet, det här var under spritsmugglingens tid, men till maten dracks vatten eller mjölk. Öl och vin var ovanligt i skärgården på den här tiden.
Signe och Bernhard kunde samarbeta. Einar Malm skriver: ”Hennes mathållning var vida berömd men så hade hon också den mångkunnige Bernhard, maken Kalles bror, till sin högra hand.” Signes och Bernhards samarbete var en förutsättning för att åstadkomma den unika känslan av otvungen gästfrihet.
Dottern Stina har berättat att Signe hade ett speciellt sätt att steka pannkakor. Hon använde sig av en björkvisp med vilken hon stänkte ner smeten i pannan. Det var ett utomordentligt bra sätt att få pannkakorna att bli riktigt frasiga.
Björkvispen var ett användbart köksredskap som man vanligtvis tillverkade själv. Det gjordes på våren när saven steg, det var lätt att få av barken och vispen blev spänstig och hållbar.
Ibland hände det att man rodde över till Furusunds restaurang och blev bjuden på middag - eller supé som man sa – av någon i vänkretsen som kom förbiseglande. ”Diamanten” var också en plats man rodde till för att roa sig, där fanns dans och dryck.
Det var en orolig tid ute i världen. Första världskriget pågick och minor detonerade gång på gång längre österut till havs och dånet hördes ända in i stugan.
På Svansarna stod tiden stilla vilket gav en känsla av lugn och hemtrevnad, mitt i en värld som höll på att förändras.
Man drack kaffe. Ibland med punsch. Kakor förekom inte ofta. Den 23 augusti – Signe-dagen – kom någon förbi med en Signekaka. Då blir det, som det står i dagboken, kaffefest – ett bra ord som för mig är helt nytt.
Signe von Schewen gick bort i december 1928 på Håtö. Vid begravningen på Frötuna kyrkogård talade Albert Engström lyriskt om henne som Håtös och Svansarnas outtröttliga värdinna. Einar Malm skriver: ”Gården hade med Signes bortgång förlorat mycket av sin glädje och sammanhållande kraft.”
Att hennes man tre år senare skulle bli omsjungen av Evert Taube i ”Calle Schewens vals”, så att hans namn blev känt i hela landet, fick hon aldrig uppleva. Men det är uppenbart att den magiska Roslagsstämning och bilden av livet på Svansarna, som visan målar upp, grundlades då Signe var med och formade tillvaron på ön.
Anna von Schewen
Anna von Schewen är arkitekt och möbeldesigner med egen studio i Stockholm.
I hela sitt liv har hon, liksom Signes övriga ättlingar, tillbringat mycket av sin lediga tid året om på Håtö och i Roslagens skärgård. Texten om Signe har kommit till av nyfikenhet och viljan att bredda perspektivet på historieskrivningen. Anna är barnbarnsbarn till Signe. Genom samtal med släktingar och vänner samt litteratur har texten möjliggjorts.
