Att susa ner för en kilometerlång isränna i 120 knyck, med huvudet endast någon decimeter från isen? Inga konstigheter, tycker ungdomarna i Skärgårdens Rodel- och Kälkklubb, som har siktet inställt på OS.
Klockan är två på eftermiddagen en blåsig februarisöndag, och i familjen Kohalas trädgård vid Åsättra brygga på Ljusterö börjar ungdomar i blandade åldrar släntra in i blågula träningsställ. De har åkt från bland annat Jungfruskär, Ålö och Björnhuvud på fastlandet.
Det är träning för Skärgårdens Rodel- och Kälkklubb, där merparten av Sveriges aktiva rodelåkare är hemmahörande. Här på tomten finns en av skärgårdens två startramper, en lång rutschkana byggd i trä. När klubben annars ska träna teknik blir det att åka till ”hemmabanan” Lillehammer i Norge 70 mil bort, som är den närmaste konstfrusna banan. William Jörding och Svante Kohala har dagen innan kommit hem från ett träningspass där. En bilkörning på åtta timmar enkel väg, för totalt tio åk i banan på en effektiv tid av cirka tio minuter. Det är det värt, menar de.
Det går bra för klubben. Under säsongen har man skördat fina framgångar i bland annat USA, Kanada och Tyskland. Till exempel har både Svante Kohala och Rufus Persson tagit sig in bland de 30 bästa åkarna i Europa.
Varför fastnar man för rodel?
– Farten!
Alla är samstämmiga. Det är adrenalinet man vill åt, att utmana sig själv och sina rädslor och kunna känna stolthet efter ett lyckat åk.
Men går inte den känslan över efter ett tag?
– Nej! Den ökar snarare, menar Rufus Persson, som med sina 20 år är klubbens och för närvarande Sveriges ende senioråkare.
– Ju bättre man blir desto högre höjd startar man från. Vi kör från toppen av de flesta banorna nu, och i nya banor är kicken som störst, förklarar han, och får medhåll av William Jörding:
– Nervositeten har släppt med åren. I början var man nervös hela tiden, men nu är det bara adrenalinet kvar.
Efter en uppvärmande joggingtur börjar träningen i rampen. Startmomentet är kritiskt – en tiondels sekunds tvekan början kan fortplantas till det tredubbla i slutet av banan. De turas om om att köra, får feedback, sen är det upp igen för att nöta vidare på tekniken. Kälken, som väger runt 25 kilo, 
släpas tillbaka uppför rampen där tränare Hasse Kohala ger instruktioner för hur rörelserna ska finslipas.
– Kom ihåg kicken, och tänk på att lyfta hakan, så här.
Han spänner ut bröstet och böjer huvudet bakåt som demonstration för William Jörding som tagit plats vid startpositionen.
Explosivitet, smidighet och styrka, i synnerhet i nacken, är viktiga egenskaper. Trots att rodelåkning kan se passivt ut är det inget för den klene. Styrningen i kurvorna är extra viktiga moment. Kälken styrs huvudsakligen genom att med vaderna pressa medarna inåt, men även genom att trycka axlarna neråt samt genom handtag placerade i lårhöjd. Det är en fin balans att inte styra för mycket, för då tappar man fart. Fotoceller i trärampen registrerar tiden och efter varje åk blippar gröna siffror fram på nummerdisplayen, oftast tar startmomentet under sekunden.
De som för tillfället inte är i banan håller sig varma genom att kicka runt en boll, och testligga den nya dubbelkälken på verandans trädäck. Än så länge har klubben inget dubbellag, men planerna finns. Då kommer det att finnas möjlighet att sätta ihop ett svenskt stafettlag, bestående av en dam, en herr och en dubbel som åker efter varandra.
Säsongen varar från oktober till mars. Då är åkarna på resande fot i tre till fem veckor, under vilka man tränar i bana varje dag. Under uppbyggnadssäsongen på vår, sommar och tidig höst är det gemensam träning på hemmaplan två gånger i veckan, och därutöver tillkommer individuell styrketräning.
Hinner ni med något annat?
– Inte på vintern, då är det bara rodel som gäller, säger Tove Kohala. Men på sommaren försöker man ha något säsongsjobb. De flesta jobbade väl på golfbanan förra året...
Nästan alla ungdomar har på något vis introducerats till sporten via Ann och Hasse Kohala. Hasse själv halkade in på ett bananskal år 1979 när det var prova-på-dag i skolan.
– Jag ville testa fäktning, men där var det fullt så det blev rodel. Jag visade mig ha talang för det och blev fast ganska snart.
Efter OS i Lillehammer 1994 klev han av en framgångsrik karriär och bildade familj, och till hans förtret började barnen för några år sedan visa intresse för att själva testa sporten.
– Jag hade bestämt att mina barn inte skulle hålla på med rodel, för jag vet vilket jobb det är, men kunde såklart inte hindra dem från att prova. Och när de väl också fastnat var det ju bara att köra, skrattar han.
Det har varit stillestånd i den svenska rodelorganisationen under ett antal år på grund av ett generationsskifte, menar Hasse Kohala, så det har varit till att bygga upp den igen från scratch tillsammans med engagerade föräldrar och lokala sponsorer.
– Till skillnad från när jag åkte så sker det mycket mer på hemmafronten nu när åkarna är ute och reser. Det finns en helt annan uppbackning från klubb och förbund, det är ett ganska stort maskineri.
Vad betyder rodelsporten för skärgården?
– Det här är ett bra exempel på hur man kan bedriva idrott i skärgården. Ta en tjej eller kille som bor här 
ute och håller på med säg fotboll och ska in till träning fem dagar i veckan, det är knepigt, menar Hasse Kohala och gestikulerar mot svävaren som precis dånar in mot bryggan en bit bort.
– Då är det bättre att skicka barnen på en komprimerad resa torsdag till söndag, och det skapar även en bra grupp.
Resorna har även andra syften.
– I rodel kan du inte bli duktig genom att ligga i samma bana och träna, du måste åka runt. Det är bra för våra skärgårdsungdomar att komma ut i världen och träffa människor från olika länder, lära sig olika språk. De får en annan världsbild.
Men det gäller att samtidigt kunna klara skolan, det är ett stenhårt krav för att få följa med. Något som visat sig vara snarast en morot.
– Flera av de här åkarna, de har blivit bättre i skolan när de har en sån sak som motiverar dem.
Pengarna räcker i dagsläget inte för att köra klart hela världscupen.
– När till exempel Tove nu kliver av ligger hon på en sjätteplats. Det är helt sjukt bra, men vi får nöja oss med det och försöka komma ett snäpp längre nästa år.
Det kräver mer sponsring. Backningen från lokala skärgårdsföretag håller verksamheten flytande, men drömmen är att hitta en större, långsiktig sponsor som kan vara med och investera i lagets OS-satsning 2022.
Men på närmre sikt väntar nu först säsongens finalryck, SM i Sigulda i Lettland, och därefter NM där man möter Norge – laget som man campat med under hela säsongen, delat bana och tränare med och blivit goda vänner med. Men Tove Kohala är tydlig:
– Då är det krig!
FAKTA/Rodel
- Banrodel är en olympisk gren som körs i herr- och damklass, singel eller dubbel.
- Detta är den snabbaste sporten på is, där man kan komma upp i farter på över 160 km/h.
- Banorna är byggda av snö, trä eller betong och består av raksträckor och doserade kurvor. Ofta är banorna desamma som för bob och skeleton, dock med olika startplatser.
- I Sverige finns ingen konstfrusen rodelbana. En naturlig bana finns dock i Hammarstrand i Jämtland.
Källa: Svenska Bob- och Rodelförbundet
