För nästan exakt 75 år sedan, den 25 september klockan 22.10, steg 184 ester iland vid Furusund. De hade flytt över Östersjön med skeppet Luise och många var mycket medtagna. En av dem höggravid.
– Det var inte mycket de fick med sig, säger kaptenens barnbarn Mati Nömm.
Människorna ombord på Luise flydde undan ett ockuperat land. När Hitler gick in i Polen 1939 deklarerade Estland, liksom Sverige, en neutralitetspolitik. Men kort efter att de gick in i Polen skapades baser i Estland. Både tyskar och ryssar ockuperade Estland. Flykten började. Sjökapten Mihkel Hiiuväin fick tillstånd att fly. Fartyget Luise lämnade norra Ösel den 22 september. Man bestämde sig för att vika av ifrån rutten, som skulle gått till Tyskland, och styrde istället västerut. Alla ombord var i tron om att snart kunna återvända. Så blev det inte. Med sig hade kaptenen nästan hela sin familj, alla utom en av sex döttrar.
– Morfar fick blodförgiftning. Men det var många läkare ombord. Han fick tipset ”drick så mycket brännvin du kan”. Så han blev berusad, berättar Mati Nömm, barnbarn till kaptenen.
Två ur besättningen hade gjort hål i båten. Mati Nömm hade namnen på dem men ville inte hänga ut dem, för deras familjers skull.
– Det hände mycket under kriget som man inte förstår.
Sista biten fick de bli bogserade med finsk lots förbi Åland och in till Furusund på den svenska sidan. Hade de stannat i Mariehamn hade de utlämnats till Ryssland.
Kapten Mihkel Hiiuväin seglade in till Furusund efter över tre dygn på Östersjön.
Den 1 september 2019 är Mati Nömm på sitt första besök i Furusund någonsin. Han har sedan 90-talet samlat information om morfars skepp, flykten över till Sverige, tiden i flyktinglägret och under större delen av sitt liv knutit band med andra ester som spridit ut sig i Sverige och världen efter kriget. Han är i Hammerska ladan för att berätta det han vet för Furusundsborna, en tillställning anordnad av Furusunds kulturförening. Kanske är det fler här som har förfäder som flydde, eller minns när flyktingarna kom?
– Min mamma var inte lotta men hjälpte till. Hon berättade dramatiskt om människor som flög i varandras armar. De hamnade här i Furusund men kom i olika båtar, berättar en av besökarna.
2014, 70 år efter flykten, fick Mati Nömm tillgång till de tidigare sekretessbelagda passagerarlistorna. Listorna har han med sig, kanske är det någon här i Furusund idag som känner igen ett namn?
– Ämnet är fortfarande aktuellt. Mina föräldrar ville inte prata om flykten men jag fick dem att prata på slutet.
Dokumentationen är gedigen och samlad i sex skrifter – Ester i exil och Flyktinglägret i Furusund är två av dem. Mati Nömm har skrivit brev till hundratals personer i framförallt Sverige, Kanada och Estland för att samla in minnen och material. Folk svarade och öppnade sig. Han är mycket ödmjuk inför alla som medverkat till dokumentationen. Mest värdefull är kanske den dagbok som Furusundsbon och lottan Ester Jansson, ordförande i Furusund-Yxlans Marinlottakår, skrev. Axel Sjöblom i Blidö inkvarteringsnämnd, ringde Ester Jansson bara några timmar innan ankomsten av Luise.
”Ja så kommo de då våra gäster, våta, frusna och smutsiga, många av dem sjösjuka. Vi hade ordnat så att de först fingo tvätta sig provisoriskt, varefter de fingo varm buljong och ett ordentligt mål mat. Därefter fingo de gå till sina respektive hotell, åtföljda av en lotta som visade dem tillrätta, så gott sig göra lät i mörkret, stearinljus hade vi ju inte hunnit anskaffa och sådana voro även i fortsättningen ett privilegium för dem som hade barn samt för dem som voro sjuka”, skrev Ester Jansson.
Redan dagen efter Luise kom nästa skepp, Helene, med 520 man ombord. Dagarna efter kom några mindre båtar. Snart var det 793 flyktingar på den lilla ön. Trots att det även i Sverige rådde ransoneringstider lyckades man få ihop mat och kläder till dem alla. Skärgårdsbefolkningen skänkte sina ransoneringskort och offrade sig för esterna. Hotellen som stängt för säsongen öppnades upp.
– Man hade tappat ur vatten och allt, så man fick börja om från början. Jag måste berömma dessa människor, säger Mati Nömm.
Lottorna tog tillsammans med ortsborna från alla öar omkring samt Röda Korset hand om flyktingarna. Efter en tid kom lottor från Stockholm, en välbehövlig avlastning.
– Jag kommer ihåg hur de öppnade upp för alla. De kom från ingenstans. Jag beundrade de tanter, som de ju var för mig, som hoppade in. Det var aldrig fråga om ”kan vi göra det här”. De var så trötta, men lyckliga för att de hjälpte till. Det var helt fantastiskt, berättar Barbro Halsius.
Hon var tio år hösten 1944 och satt i knät på tanterna som berättade samtidigt som de grät. Barbro Halsius minns tant Ester, som aldrig stod och velade. Och hon minns ett barn som grät hela tiden. De flesta av flyktingarna var ju kvinnor, barn och äldre.
– Flickan hängde i skärpet på sin mamma och bara grät. Vi gick fram och tog i flickan. De sa till mig att hon nog inte blir glad förrän alla är här.
Flyktingarna själva hjälpte också till i lägret. Lottorna fann några av männen lata, och lät dem veta att bland annat vedhuggning som i Estland betraktades som kvinnoarbete, fick de lov att göra när de var i Sverige.
Läkare fanns på plats, gudstjänster och föredrag hölls, och översattes mellan språken. Svensklektioner hölls varje dag, och intresset var så stort att lottorna först förbryllades över mängden toapapper som gick åt, tills man förstod att esterna antecknade alla svenska ord de lärt sig på toapappret. För något skrivpapper hade de inte möjlighet att köpa.
– Till slut fick de ordna det så att de fick annat papper till det, berättar Marita Nordstedt, barnbarn till Ester Jansson, som kommit för att lyssna på Mati Nömm.
Den 28 oktober 1944 upphörde flyktinglägret och esterna placerades ut över hela landet.
– Det var dåligt med bostäder men arbete fanns i överflöd. Esterna kom in jättesnabbt i det svenska samhället, säger Mati Nömm.
Själv föddes han 1957 och bor idag i Eskilstuna.
– Det är helt otroligt att så många kom, jag är hedrad, säger han om mötet med dagens Furusundsbor.
Ester Jansson: ”Man fick bland dessa flyktingar många innerligt goda vänner, att de även uppskattade allt som gjordes för dem vittnar alla de brev som nu börjar anlända från de olika läger dit de kommit. Själv har jag fått en hel del och även skrivit till dem. Alla skriver att de längtar åter till Furusund, alla känner de en viss samhörighet med oss och Furusund som ju blev deras första hem på svensk mark”.
Fakta/Sjöhistoriska museet gör forskningsprojekt om flykten
700 estniska skepp kom till Sverige under andra världskriget. Men flykten från de baltiska länderna finns knappt representerad i Sjöhistoriska museet. Därför pågår nu ett projekt där man samlar information och fotograferar föremål samt intervjuar personer som flydde. Resultatet ska bli en fotobok och material i museets arkiv. Kontakta Elin Heppling på elin.heppling@smtm.se eller Anna Arnberg på anna.arnberg@smtm.se om du har information som är värdefull för forskningen.
