Ingen vet säkert varför hällristningarna på Skarv en gång gjordes. Oavsett om de hade en magisk betydelse eller bara var klotter så anses de i dag vara skyddsvärda minnesmärken. Nyligen gjordes en arkeologisk expedition till den yttersta skärgården för att se hur ristningarna bäst kan värnas.
Vi är en handfull personer som står kring ett rostigt, cirkelformat, järnräcke vilket gjutits fast i urberget på Bodskär i Skarvs skärgård.
– Det här är ett varnande exempel på hur det kan gå när människan griper in, säger Alf Anderin, tillsynsman på Skärgårdsstiftelsen.
Det låga staketet sattes en gång upp för att skydda den hällristning som finns innanför det men åtgärden har fått rakt motsatt verkan. Räcket är angripet av rost och på sina ställen har oxideringen trängt ner i berget och riskerar nu att missfärga ristningen. Dessutom är staketet en populär utkiksplats för havsörn varför berget under det är täckt med stora mängder träck som hotar att fräta sönder ristningen.
I närheten finns ytterligare två järnräcken kring andra ristningar där samma problem finns med rost och träck.
Bengt Rinaldo, delägare i Skarv, har i flera år arbetat för att ristningarna ska skyddas och det är på hans initiativ som Bodskär besöks i dag.
I expeditionen ingår också arkeologen Sven-Gunnar Broström, antikvarie Gabriele Prenzlau-Enander, länsstyrelsens Karolina Matts, Ingela Hallström von Melen som är delägare i Skarv samt Karin och Johanna Heissenberger från Furusund.
På dagens program står rengöring av ristningarna och en första bedömning av hur de bäst kan skyddas. Samtidigt ska man passa på att inventera Bodskärs samtliga kända hällristningar. Den äldsta är daterad till tidigt 1600-tal medan de yngre är från mitten av 1800 men ön kan ruva på fler ristningar som ännu inte upptäckts.
Labyrinter, teckenstavar, kompassrosor, fartyg och inte mist årtal var populära motiv bland dess upphovsmän men varför ristningarna en gång skapades vet man inte säkert.
– Jag tror att de hade en slags magisk funktion. Att man hoppades att ristningarna skulle ge gott fiske, säger Bengt Rinaldo.
Karolina Matts menar att människan alltid har velat lämna spår efter sig.
– En del ristningar blev nog till när de låg inblåsta och hade långtråkigt, säger hon.
Det finns hällristningar på flera platser i skärgården, bland annat på Marö, Ängskär, Lilla Nassa, Landsort och Gillöga. En av de äldsta och mest kända är kompassrosen på Furusund från 1463. Den höggs in i urberget när den danske kungen Kristian I låg där med sin flotta.
Fiskeläget i Skarv blev kronohamnsfiske 1558 och arkipelagens hamn var förlagd till Bodskär. Det berodde på de två smala vikar som ringlar sig djupt in i den kala ön och som erbjuder gott skydd mot väder och vind. Som öns namn antyder var det också här som fiskarena hade sina bodar. I dag finns ingen bebyggelse på ön men de många stengrunderna vittnar om att det tidigare funnits ett flertal bodar på platsen. Den sista av dem brann ner 1945 sedan ett par fiskare från Möja slarvat med elden.
Hällristningar är ofta svåra att upptäcka och det kan krävas att solen står i en viss höjd för att de alls ska synas.
– Ibland arbetar vi med elverk och strålkastare i skogen när det är mörkt. Då ser man väldigt bra var det är hugget, säger Sven-Gunnar Broström.
Ristningarna på Bodskär är dessutom dolda av fågelträck och lavar men de frigörs snart med vatten och skurborste av expeditionens medlemmar varefter Sven-Gunnar Broström granskar dem.
Meningen är att ristningarna så småningom ska fyllas i med färg vilket bara får göras av en arkeolog.
– Det är svårt ibland att skilja på vad som är naturligt och hugget, säger han och tillägger:
– Det är tolkningen som är viktig.
När järnräckena väl är borttagna och ristningarna fyllts i ska också platsens upplysningsskylt från 1995 ersättas med en ny.
– Den blir inte fysisk utan digital, säger Gabriele Prenzlau-Enander.
Hon hoppas att det ska ske genom en särskild app som öns besökare kan ha i sina mobiltelefoner. När de kommer i närheten av en hällristning startar appen automatiskt och levererar information om ristningen.
– Det skulle kunna bli ett provställe här. Efter sommaren ska jag sätta fart med projektet och i bästa fall kan det vara klart nästa år, säger Gabriele Prenzlau-Enander.
