KRÖNIKA. Sommaren börjar sakta lida mot sitt slut för denna gång. Nu stundar mörkret, färgerna, vinden, myllan, bastun, svampen och bären. Jag har haft förmånen med en lång sommar, som till stor del tillbringats på Gotland. Det har varit mycket bad och mycket vila på stranden. Det visade sig att vi hade tur för strax efter att vi lämnat ön drev den första vågen av grön sörja in i vikarna på västkusten. Det är förvisso inte speciellt ovanligt på Gotland, alger får man räkna med varje år på ön. Det som är lite ovanligt i år, enligt SMHI, var att algblomningen i Östersjön startade öster om Gotland. Vanligtvis sker det längre söderut, utanför Polen. Något annat som är ovanligt för i år är utbredningen, vissa dagar har algerna brett ut sig hela vägen från Stockholms skärgård långt in i Finska viken. Även långt upp i norr drev det in alger, i mina gamla hemtrakter, kusten vid Norra Kvarken, var det stundtals otjänligt badvatten.
Några analyser av årets algblomning har ännu inte gjorts, men mycket tyder på att det har varit omfattande blomningar i år. Det är sorgligt att det gått så långt att barn inte längre kan bada i havet, i alla fall inte utan risk att bli sjuk.
Men situationen behöver inte vara så illa som man kanske kan tro. Studier visar förvisso att algblomningarna har ökat de senaste hundra åren, men när jag pratar med forskarna blir jag ändå lite lugnare. Till exempel visade sig förra årets blomningar kring kusten inte alls vara speciellt omfattande. Det lugna vädret gjorde att massförekomsterna av bakterier var synliga på ytan, vilket skapade intrycket av det handlade om stora mängder. Blåsiga somrar blandas bakterierna ned i vattnet och syns inte lika bra, fast det ändå kan handla om stora mängder.
Algblomningar är ett naturligt fenomen som i princip funnits i Östersjön sedan havet bildades. Hur stor påverkan övergödningen har i den ekvationen är, såvitt jag förstår det, inte helt klart. Näringsutsläppen från svenska kusten har minskat kraftigt och en stor del av den fosfor som bakterierna behöver kommer nu från gamla utsläpp lagrade i sedimenten. Fortfarande är sambanden alltså inte helt klara och det kan kanske vara klokt att inte oroa sig för mycket innan man vet mer om vad som sker i havet.
Det viktiga nu är att fortsätta begränsa näringsutsläppen och där kan politikerna göra betydligt mer genom att istället för att kräva fastighetsägare på dyra åtgärder som har liten eller ingen effekt bättre rikta insatserna mot de områden runt Östersjön där utsläppen är som störst.