Under ett halvt sekel har Stickan Eriksson mekat med båtmotorer – på samma varv. Den 1 februari 1969 gjorde han sin första dag på Lindströms Båtvarv. Nu femtio år senare har han jobbat med fyra generationer Lindström och har inte tröttnat på att skruva.
Just där den slingrande vägen ut på Smådalarö går ner mot vattnet efter ett skogsparti dyker det upp vid vägkanten. Nästan som inkilat mellan vattnet, vägen och berget ligger Lindströms varv. Med snön som lagt sig som ett täcke över alltihop ser det ut som en scen hämtad ur en modern version av Skrotnisse.
Lindströms Båtvarv AB startades av John och Ida Lindström 1920. Idag ägs varvet av deras barnbarn Mats, Tomas och Christina Lindström. Delar av byggnaden är densamma som på 20-talet. Genom åren har den byggts på för att passa de ändrade behoven. En av de som antagligen hittar bäst i lokalerna är Stig Eriksson, eller Stickan. Han har jobbat på Lindströms varv i 50 år, nästan på dagen. Den första februari 1969 gjorde han sin första arbetsdag och sedan blev han kvar.
Idag sitter han på en pall och mekar med en motor. Bredvid honom står en vagn full med verktyg och arbetskläder hängande på handtaget. Verktygsvagnen är bara en av sakerna som har förändrats sedan han började. Då fick man släpa runt på det man behövde i en verktygslåda. Varvet var då långt ifrån den toppmoderna anläggning det är idag.
Trots att han har jobbat med båtmotorer ett halvt sekel var det lite av en slump att det var här han hamnade. På 60-talet jobbade Stickan som bilmekaniker i stan men började ledsna. Via sin dåvarande fru, som var barnflicka åt familjen Lindström, fick han höra att de behövde folk nere på varvet och Stickan nappade.
– Att jobba med båtar var mycket renare och trevligare än vad det var med bilar då. Det gick väl an på sommaren men på vintern var det bara ”droppdroppdropp”. Då skulle man ju krypa under med domkrafter och grejer, berättar Stickan. Vi sitter nu tillsammans med Mats Lindström i det lilla men hemtrevliga lunchrummet på varvets övervåning. Något vi inte hade kunnat göra om intervjun hade ägt rum 1969. Då var den lilla verkstaden det enda som låg inomhus.
– Vi bytte motorer utomhus i ett plasttält med en värmefläkt som enda värmekälla på vintern. Det var kallt och eländigt och tungt att få upp båtarna med vagnar och en traktor. Det var ett riktigt krångel, säger Stickan.
På den tiden hade de en välbeställd kundkrets bestående av bland annat direktörer, kammarrättsråd och bilhandlare men under vinterhalvåret fick de jobba med annat än båtar för att få affärerna att gå runt. Som att svetsa balkar och hjälpa till på byggen till exempel. Stickan agerade också bilmek åt brevbäraren och specerihandlaren på Dalarö.
Egentligen är han inte någon båtkille och har aldrig tyckt att det varit särskilt roligt att åka båt.
– Jag är ju ingen sjöman kan man säga. Jag håller mig till att vara i båten när den ligger på land.
Bevisligen har det ingen betydelse för hur bra man är på att renovera och installera motorer.
– Stickan får ju välja när han ska jobba och vad han vill göra, säger Mats och blinkar till Stickan.
– Jag är väl lite förbi det där med att krypa i båtarna kanske, säger Stickan som fyller 75 år i sommar.
– Klart att jag kan krypa i båtarna, men inte på det viset som jag gjorde förut. Men så har jag ju också monterat uppskattningsvis ett hundratal motorer iallafall.
– Det räcker nog inte, inflikar Mats.
– Om man ser i snitt har du säkert monterat tre eller fyra motorer om året eller hur? Då kan man bara multiplicera det med femtio.
Med tiden har motorerna blivit både renare, snålare och växt både på höjden och bredden.
– Förr var det ju inga grejer på en motor. Då kunde man ta bort det som var trasigt och byta ut, men ska man ta isär en motor idag måste man börja skala och felsöka. Jag har väl undanbett mig de sista “skriken”. Det tillhör den nya generationen som kommer nu. Eller ja, jag kan ju hålla på med dom också. Jag har en där nere just nu, säger Stickan och gestikulerar ner mot verkstan.
När Stickan började på varvet var Mats bara tio år. Stickan var hans första idol och så ofta han kunde hängde han på varvet och tittade över axeln när han mekade.
Nu, 2019, har det gått femtio år. Mats med syskon har tagit över och driver varvet efter sin pappa och farbror. Nu jobbar också Mats barn Gusten och Ida, fjärde generationen Lindströmare här. Nästa år fyller varvet hundra år men Stickan planerar att hålla i ett tag till.
– När jag fyllde 65 år blev det konstigt nog en nytändning på något vis. Då kände jag mig inte utarbetad, det gör jag kanske mer nu. Men det har samtidigt blivit mera rofyllt. Kroppen har gjort sitt och all press har släppt. Det är ju ett ganska trevligt jobb, annars hade jag ju inte stannat här så många år, konstaterar han.
Utanför har det börjat snöa igen, stora flingor dalar mot marken. Det börjar skymma och det är dags att fortsätta med de senaste ”skriken”. Kunderna väntar.
