Ljusterö ligger i Österåkers kommun och är en av de största öarna i Stockholms skärgård. Ön är levande med ett aktivt föreningsliv och ett flertal företag av olika sort. När den reguljära bilfärjan startade 1955 började livet på ön att förändras.
Ljusterö är omgiven av ett flertal mindre öar som exempelvis Ingmarsö, Husarö, Siarö och Hummelmoraö. Ön är till stora delar täckt av skog men här och där öppnar landskapet upp sig bland annat tack vare ett aktivt lantbruk med djurhållning. Ljusterö har en gedigen historia som är väl dokumenterad och här finns några av skärgårdens äldsta byar. Namnet Ljusterö syns i historiska handlingar redan år 1301 och syftar troligen på ljus eller ljuster.
Eva Söderlund är född och uppvuxen på Ljusterö och har sina rötter djupt rotade i öns mylla. Hon har arbetat som sjuksköterska i 40 år och tjänstgör för närvarande på intensivvårdsavdelningen på Norrtälje sjukhus. På 1970-talet vikarierade Eva ibland för sin mor som arbetade som distriktssköterska på Ljusterö. Eva fick tidigt uppleva sjukvården på nära håll, inte minst med tanke på att familjen bodde i en liten lägenhet inhyst i samma hus som vårdcentralen. Evas pappa, Erik Söderlund, var född och uppvuxen på Ljusterö med släktled på ön sedan flera generationer.
– Pappa var mycket aktiv och engagerad på många olika sätt. 1949 kom mamma Margaret Dahlgren/Söderlund hit från Göteborg och de gifte sig 1952, säger Eva Söderlund.
På distriktssköterskemottagningen fick Eva möta alla sorters Ljusteröbor och fick en bred bild av livet på ön.
– På den tiden var sjukvården i skärgården lika med distriktssköterskan. Behövde man hjälp gick man till distriktssköterskan om det så var för högt blodtryck, alkoholproblem, sociala bekymmer, eller ont i magen.
Distriktssköterskemottagningen och vårdcentral finns fortfarande kvar, men har flyttat till Mellansjö, granne med gamla ålderdomshemmet och kyrkskolan. En doktor från Åkersberga kommer en gång i veckan.
Eva gick i skola på Ljusterö. Det var två årskullar i samma klassrum och högstadiet fanns i Åkersberga. 1985 kom högstadiet till Ljusterö. Då blev det även dagis och förskola och då började också en hel del barnfamiljer flytta ut. Idag har Ljusterö skola förskola och ettan till nian, vilket är en stor tillgång och en viktig del av Ljusterös framtid, menar Eva.
– I slutet på 1960-talet hade Ljusterö ungefär 800 permanentboende, en befolkning som till dags dato utökats till cirka 1700. På sommaren har ön och öar runtomkring cirka 30 000 fritidsboende.
Ljusterö har ett starkt föreningsliv. Här finns bland annat Ljusterö hembygdsförening, Bygdegårdsföreningen, Ådorna, Idrottsföreningen, skytteförening och en företagarförening.
– På 1960-talet kände man igen alla som gick till affären och som klev på färjan. Man kände igen alla bilar och visste vem som köpt en ny bil, men riktigt så är det inte längre.
En stor förändring på Ljusterö är att nästan alla bönder har försvunnit från ön. Tidigare fanns minst en bonde i varje by. Förr arbetade många hemma på gården eller i skogen eller på sjön och landskapet var kanske mer levande även mitt på dagen året runt. Förr handlade folk hemma på Ljusterö. Det fanns 11 affärer, en affär i nästan varje by, som vanligen drevs av man och hustru.
Var tog dina klasskamrater vägen när skolan var slut?
– Ungefär hälften av deras föräldrar var bönder. De gick vidare i sina fäders fotspår och levde kvar på Ljusterö. Nu finns det bara en bonde kvar, Thomas Brottman. Han gör en fantastisk insats som håller landskapet öppet och levande. Det är jätteviktigt att allt inte växer igen eller blir tomtmark, säger Eva.
Idag har Ljusterö en stor mängd företagare som driver olika typer av verksamheter, bland annat varvsverksamhet och snickeri. Ljusterö skola med sina cirka 100 elever är öns största arbetsgivare. Många kan också tack vare internet och bredband arbeta helt eller delvis hemifrån.
– När skolan startade på 1980-talet var det dubbelt så många elever.
I slutet på 1940-talet kom elen byvis till Ljusterö. Längst ut i nordost på Östra Lagnö kom elen sist.
Sedan 11 november 1955 finns en reguljär trafikverksfärja mellan Småskärsudden på Ljusterö och Östanå på fastlandet. Den nya färjan, som även hade ett flertal föregångare i mindre skala, förändrade livet på ön. Före bilfärjan var det Waxholmsbåt som gällde. Den första bilfärjan tog 15 bilar och gick till Tranvik. Nu tar dagens bilfärja 60 bilar och går ungefär var 20:e minut. Det har diskuterats om man ska bygga en bro, men den frågeställningen ligger för närvarande på is.
– Jag tror att bilfärjan är en grundläggande förutsättning för ett rikt företagande och liv på Ljusterö. Det skulle nog inte bo så många människor på Ljusterö idag om det inte fanns en bilfärja.
Ljusterös många fritidshus och fritidsboende är en viktig förutsättning för liv och förtagandet på ön.
Vad är det fina med Ljusterö?
– Här är lugnt, fridfullt, vackert och vi trivs. Ljusterö har en bra levnadsmiljö, men det är också nära till Stockholm och Arlanda. Jag har bott i Stockholm i 30 år, men tycker det är jätteskönt att komma hem igen till skogen, djuren, fåglarna och blommorna.
Äldre som lever ensamma blir sedda i vardagen, exempelvis i affären. Ensamheten på Ljusterö är kanske inte så svår tack vare att många känner varandra. Det är också lättare att knacka på och gå hem till någon om man behöver hjälp, tror Eva.
– Det sociala nätverket på Ljusterö är ganska okomplicerat. En ensam person på Ljusterö blir nog mindre ensam än i Stockholm.
Ljusterö hembygdsförening är aktiv på många olika sätt och skapar bland annat olika utställningar i bygdegården enligt vissa teman.
– Vi vill hålla utställningar och vårda och bevara vårt kulturarv till kommande generationer.
Hur ser det ut på Ljusterö om 50 år?
– När jag slutade skolan i Åkersberga 1969 så sade jag att när jag blir gammal kommer Ljusterö att vara en förort till Åkersberga och det tror jag på. Ljusterö lever och kommer att fortsätta växa mer.
En av de viktigaste förutsättningarna för livet på Ljusterö är en väl fungerande skola, menar Eva.
– En bra skola måste kunna förmå eleverna att våga utvecklas till det man innerst inne vill. Där tycker jag att vi ligger lite efter. Det är ofta det sociala arvet som gäller. Jag blir också lite irriterad när kommunen bara visar att de gått på plus i sin budget. Då finns ju pengar kvar att använda till skolan, säger Eva Söderlund.
