Ön med det egendomliga namnet Stora Höggarn ligger mellan Lidingö-, Bogesunds- och Nackalandet. Siluetten präglas av 18 cisterner och ett och annat rostigt vrak. Det har gått rykten om bergrummen som Kungliga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sprängd ut under ön. Är det kanske en hemlig u-båtsbas? För några år sedan berättades det i Dagens Nyheter att en Jules Verneinspirerad oligark från Slovakien köpt ön för att borra sig ner i jordens inre. Enligt Dagens Industri har han satsat uppemot 200 miljoner kronor på projektet. Det har byggt på myterna kring ön där helikoptrar lyfter och landar. Egendomlig musik har hörts i sommarnatten. Vad har de för sig egentligen?
Vår ciceron är Christoffer Storkaas, öns förvaltare, har svar på det mesta. Han växte upp på grannön, Granholmen. Som barn lekte han på Stora Höggarn, efter det att hans pappa, Frantisek Zvrskovec, köpte bolaget som äger ön 1994. Då förvarades fortfarande bränsle i några av cisternerna. Ett 60-tal personer bodde på ön när verksamheten med cisternerna var som mest aktiv under första halvan av 1900-talet. Ön har dock varit bebodd sedan länge. På 1600-talet öppnade en krog här, som sedan blev en skola.
Vi kliver iland på den gamla bryggan i hamnen, går förbi ett gistet trähus. På det är en skylt målad, som talar om att det är strängeligen förbjudet att röka. Några rostiga hjul och ett gammalt ankare står vid en gammal björk och gula löv från många olika sorters lövträd har spritt sig över det fortfarande gröna gräset. En trappa leder upp över en stengrund mot gårdsplanen till det som var Den stora gula villan, som byggdes 1776 och stod kvar till 1970-talet. Enligt Nordiska Muséets inventering 1954 ska det ha funnit vackra kakelugnar i huset och väggmålningar av kulturhistoriskt värde men nu finns bara någras stenar från husgrunden kvar.
– Det kan ha varit så att brandförsvaret övade på ön någon gång på 70-talet, förklarar Christoffer Storkaas.
Nedanför muren finns en liten strandäng. Där står några blå vattentunnor i plast.
– Ja, här har det skjutits med paintball, säger han.
Ön hyrs ut till företagsevent ibland och i samband med det har det flugits med helikopter.
– Här landar helikoptern, säger Christoffer och pekar ner mot den nyrenoverade piren.
– Förra året hyrde vi ut till några som skulle ha postapostapokalyptiska lajv på ön men det funkade dåligt under pandemin. I somras kunde de ha några raves här men det ska vi inte fortsätta med, du vet, ljud färdas bra över vatten och grannar blev störda, säger han.
En Burning Maninspirerad festival arrangerades lite högre upp på ön i somras. I USA har festivalen över 60 000 deltagare med konstinstallationer, konserter och workshops. Kronofogden hyrde in sig under stort hemlighetsmakeri när pirathamnen i Årstaviken nedanför Södersjukhuset upplöstes. Då fraktades många av båtarna hit.
– Men efter en vecka började det stjälas småbåtar på fastlandet runt omkring och det började komma folk hit som inte bara plockade med sig saker från båtarna.
Enligt Christoffer bär dock verksamheten på Stora Höggarn sina kostnader.
– Vi vill inte exploatera ön för mycket, dessutom har vi inte infrastruktur, som sophämtning, vatten och avlopp på ön. Det är en balansgång, det får inte bli för etablerat, för vi vill bevara den unika miljön.
Vi går vidare förbi två större hus. I ett av dem bodde Christoffer, hans fru och sju månaders dotter under sommaren. Paret gifte sig i den gamla ladan ett stenkast från husen. Det andra huset kan man hyra in sig i på sommaren. Vi tar skogsvägen upp mot de första cisternerna som började byggas på ön 1903 och som försörjde hela Stockholm med bränsle. Vi passerar något som ser ut som en ned-fallen rymdfarkost men det är det rostiga taket från en av de gamla cisternerna. Medan vi promenerar förklarar Christoffer vad som händer i bergrummet. Han är civilingenjör och leder forskningsprojektet som det familjeägda företaget Divended Industries driver. Det handlar om att utvinna energi från jordens inre, geotermisk energi. För att komma åt den måste de ta sig ner på 5 till 10 kilometers djup. Just nu pågår inget arbete. De letar finansiärer, primärt för att utveckla en ny borrteknik som med elpulser ska smula sönder berget i stället för att spränga eller borra hål. Christoffer hoppas kunna sprida intresset och knyta nya kontakter under världsutställningen i Dubai efter årsskiftet.
– Om 2-10 år ska vi nå resultat. Just nu har vi gjort en geologisk undersökning och då har vi kommit 50 meter ner.
Ryktena om att det skulle vara bergrum för u-båtar där under avfärdar han glatt:
– Nej, nej! Det måste du ha läst på Flash Back, säger han och fortsätter:
– När familjen köpte ön tänkte vi först att alla cisterner skulle bort men det har visat sig att vi får hyresgäster hit just för att det är en så unik anläggning och så satsar vi på energiutvinningsprojektet i bergrummet.
Vi går upp för en gjutjärnstrappa och ner i en av skyddsbassängerna i betong, som byggts runt cisternerna, ifall de skulle börja läcka. På den mossbevuxna marken där inne syns färska spår av små rådjursklövar. Väggarna är täckta av färgglad graffitti. Höstsolens strålar snirklar sig genom de gula björklöven och landar på de rostiga rattarna som stänger och öppnar rören som leder in och ut ur cisternerna.
– Det är fantastiskt, vilken kvalitet, och vilken kunskap, säger Christoffer och visar hur tätt nitarna sitter på cisternerna och hur plåten blir tunnare högre upp på cylindern.
Vi går vidare mot nästa generations cisterner. Passerar högar med järnskrot och gamla rör i rosa och grönt.
– Vi står inför ett minidilemma; hur mycket av skrotet ska vi behålla på ön för att det fortfarande ska vara en spännande miljö?
Han låser upp grinden till taktrappan.
– När jag var barn fick jag i uppgift att hålla undan växtligheten i bassängen här. Då var det fortfarande bränsle i några av cisternerna. Vi kom på den ljusa idén att fylla bassängen med vatten. Så kunde vi använda den som swimmingpool. När vi tömde ur vattnet trodde vi att växtligheten skulle ha drunknat men i stället exploderade grönskan, berättar han.
Vi går upp för trappan över tätvuxen gran- och björksly. Här uppe på det kupade taket är utsikten hisnande. Strömmabåten Östanå I, som kör förbi där nere, ser ut som en liten leksaksbåt.
– Var har ni forskningsstationen, är det på norra sidan av ön? undrar jag.
– Nej, det är här under, säger Christoffer och avleder mitt intresse med en fråga:
– Vill du se hur det ser ut inne i en cistern?
Vi klättrar ner från taket och in genom en inte mer än 70 centimeter i diameter rund öppning. Där inne är golvet vitt och blankt och väggarna lite rostfärgade. Det är helt rent men en dieselaktig lukt kan anas. Rymdkänslan under takkupolen är överväldigande och akustiken är otrolig. Det ekar så att vi måste viska för att orden inte ska eka sönder. Den här cisternen borde fyllas med något, konst, ljud, ljus, dans, cirkus, frågan är bara vad? Och vad kommer att hända där nere i bergrummet? Kommer Stora Höggarn återigen lösa Stockholms energibehov? Denna gång genom värmen som hämtas genom ett flera kilometer djupt hål ner i urberget? Många frågor kvarstår kring den gåtfulla ön. Det egendomliga namnet lär i varje fall komma från garn, som betyder ö, hög ö alltså. Drygt 30 meter över havet sticker den och om det blir som Christoffer Storkaas hoppas och tror, 5 000 - 10 000 meter djupt.
