KRÖNIKA. Hade jag haft minsta lilla kunskap om djur och inte varit född med en tumme sorgligt placerad mitt i handen hade jag nappat direkt på chansen att få ta över ett småskaligt skärgårdsjordbruk. Inte bara för att det verkar vara en livsstil som är bra för både kropp och själ, utan också för att det känns som en otroligt meningsfull och viktig sysselsättning.
Skärgårdsjordbruken har anor ända tillbaka till bronsåldern, och var fram till mitten av 1900-talet fortfarande helt centrala verksamheter på öarna. Åkrarna brukades med enkla dragdjur och odlades för husbehov och markerna betades av får, kor och hästar, vilket gett oss det vackra, varierade och öppna skärgårdslandskap som vi har idag. Samtidigt har förflyttningen av betesdjuren mellan utskärsöar och gräsmarker varit avgörande för bevarandet av den biologiska mångfalden och artrikedomen i skärgården.
Men begränsningarna i yta har inneburit att lantbruket på öarna inte kunnat skalas upp och effektiviseras på samma sätt som skett på fastlandet, och med dyra och krävande transporter har lönsamheten stadigt sjunkit över åren. Att vara skärgårdsbonde idag innebär att behöva livnära sig på något annat vid sidan av, eller kunna skapa så pass mycket synergier mellan lantbruket och annan verksamhet, till exempel turism eller naturvård, att det går runt.
Idag finns bara ett litet antal livskraftiga jordbruk kvar i skärgården. En del lämnades över till Skärgårdsstiftelsen för att räddas undan nedläggning – men när stiftelsens arrendatorer nu inte längre på samma sätt kan försörja sig som tillsynsmän eller naturvårdare kan det på ett ironiskt vis nu få precis motsatt effekt.
Jordbruken är dock inte mindre viktiga nu – snarare tvärtom. I skuggan av en orolig omvärld, klimatkris och en ny beredskapstid på annalkande måste vi öka självförsörjningsgraden i hela landet. Lokalt, hållbart odlad mat från småskaliga producenter är att föredra av många skäl, både för oss och för djuren.
Som det ofta är med mycket, är jag rädd för att skärgårdsjordbrukens betydelse inte märks förrän de försvunnit. Då är det försent. Tappar man bönderna i skärgården så tappar man också kompetens och erfarenhet som byggts upp över generationer.
Det måste bli lättare att vara skärgårdsbonde – och alla måste bidra. Minskat regelkrångel, lättnader i skatter och avgifter och rimliga arrendeavtal är några saker.
Och för dig, liksom för mig, som inte själv kan ta dig an ett jordsbruksarrende – stötta ändå din lokala bonde. Handla dina ägg och dina grönsaker där, respektera djur, grindar och stängsling, kom med glada tillrop och värdesätt den insats som bönderna gör.
