Hur mår strömmingen? Kan forskningen om strömmingens genetik bidra till en bättre förvaltning? Om detta handlade förra onsdagens onlinesända frukostseminarium Baltic Breakfast, där forskarna Magnus Appelberg och Leif Andersson medverkade och förklarade.
Strömmingsfisket i Östersjön har diskuterats allt flitigare de senaste åren. Rapporter har kommit om minskade bestånd och hur de stora trålarna bidragit till denna minskning har debatterats, med frågor om vad all fisk de tar upp egentligen ska användas till. I grupper på sociala medier har namninsamlingar skapats för att stoppa ”supertrålarna” från att dammsuga Östersjön på fisk.
Magnus Appelberg, professor med fokus på fiskeekologi vid Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, bekräftade att den pelagiska trålningen har ökat längs Bottenhavskusten sedan början av 2000-talet.
– Bottentrålningen har också ökat men inte alls på samma kraftfulla sätt. Och garnfisket som fanns i början av 2000-talet är i stort sätt borta nu. Det kan bero på storleken på strömmingen men också på problem med sälen, sa han.
Magnus Appelberg berättade även om den ökade fiskeridödligheten.
– Även i centrala Östersjön har det storskaliga fisket ökat längs kusten de senaste åren. För att fisket skall vara uthålligt har det internationella havsforskningsrådet ICES föreslagit en minskad kvot för det centrala strömmingsbeståndet inför i år med 36 procent, sa han.
Att strömmingen har blivit magrare och att den stora strömmingen minskar anser Magnus Appelberg är oroande.
– Från mitten av 80-talet har vi haft en drastisk nedgång i storlek i centrala Östersjön och liknande utveckling syns några år senare i Bottenhavet. Strömmingen blev allt magrare fram till slutet på 90-talet och därefter har det planat ut. En av de största orsakerna kan vara födokonkurrens med skarpsill som ökade samtidigt som torskboomen gick över under början av 90-talet, sa Magnus Appelberg.
I sin sammanfattning konstaterade han att fisketrycket på strömming längs kusten har ökat de senaste åren och att biomassan av stor strömming i både centrala Östersjön och Bottenhavet minskar. Det påverkar det småskaliga, kustnära, fisket som fiskar strömming för konsumtion. Men det finns även ljusglimtar, konstaterade han.
– Lite positivt är att Havs- och vattenmyndigheten har beslutat att analysera åtgärder för att skydda sill och strömming i Östersjön, vilket vi tycker är positivt, sa Magnus Appelberg.
Under seminariet talades det om sambanden mellan strömmingen i öppna havet och den vid kusten och i skärgården. Tack vare nya metoder kan forskarna lära sig mer om hur olika delpopulationer skiljer sig genetiskt. Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi på Uppsala universitet berättade om kartläggningen man gjort av arvsmassan hos fiskarna.
– Slutsatserna är att sill och strömming är mycket närbesläktade men tydligt olika på grund av genetisk anpassning till Östersjön. Jag brukar säga att sillen har en verktygslåda med hundratals genvarianter som påverkar anpassningen med avseende på lokala miljöförhållanden främst vid leken. Men det verkar vara en omfattande lokal anpassning inom dessa huvudgrupper. Nu har vi redskapen att studera de här och kan följa de olika bestånden på ett helt annat sätt än tidigare, sa Leif Andersson.
Seminariet finns att se i sin helhet på Östersjöcentrums hemsida.
