Trots att Sverige är världens näst största ö-nation (beroende på hur man räknar) ser vi oss som ett kontinentalt folk. Det konstaterar författaren Anders Källgård som efterlyser mer stolthet och ö-identitet, liksom ett återupplivande av Glesbygdsverket, för att få fart på det dalande ö-livet.
Storsäljaren Sveriges Öar som kom 2005 sålde snabbt ut, likaså den andra utgåvan som kom kort därefter. Nu, åtta år senare, har en tredje upplaga getts ut, till mångas förtjusning, inte minst författaren Anders Källgård själv.
Vadan detta intresse för öar hos läsarna?
- Jag har skrivit böcker om andra öar i världen som inte har sålt så jag vet faktiskt inte. Men det handlar nog om att Sverige har många öbor, sen har vi även båtfolket och de är många.
Anders ö-intresse startade i och med 13-årsålderns frimärkssamlande. Han specialiserade sig på kolonierna och skrev en dag ett brev till en liten ö i söderhavet, bebodd av ättlingarna till myteristerna på Bounty. Ett år senare fick han svar, och det efterlängtade frimärket. Som betalning ville postmästaren ha moraknivar, inte pengar.
Brevväxlingen med ön fortsatte i takt med att Anders ö-intresse växte. 22 år gammal for han till ön med lastbåt, och några år senare skrev han boken Myteristernas ättlingar. 1992 slog han sig samman med andra ö-älskare och bildade ISISA, International small islands studies association.
Det var där någonstans som han insåg att världen var full av böcker om öar, utom i Sverige.
- Vi i Sverige har någon slags kontinental bild av oss själva, medan Danmark som bara har en tiondel bebodda öar jämfört med oss, ser sig som en stolt ö-nation, säger Anders och fortsätter:
- I själva verket är det bara Kanada som har fler öar än Sverige, om man räknar med obebodda öar, som SCB. Det finns ett oupptäckt ö-Sverige. När jag började titta närmare på det visade det sig att nästan alla svenskar hade en ö-relation trots att vi inte visar det, som danskarna som exempelvis statuerar sig som ö-nation i sin nationalsång.
Finns det någon gemensam nämnare för de öar som ökar idag?
- Att det går att pendla till jobben. Det handlar om storstadsnära öar med kollektivtrafik. Anledningen till avfolkningen är att det är väldigt svårt att försörja sig, de höga fastighetspriserna och den dåliga infrastrukturen. Öborna får hålla till godo med sämre samhällsservice än på fastlandet. Många öar drabbas dessutom av ett slags dubbel glesbygd, dels landsbygd och dels att man ligger i havet.
Har du sett några framgångssagor?
- Det finns goda exempel som Östgötatrafiken, Gryt skärgård, där man förra året införde anropsstyrd skärgårdstrafik som gäller för alla året runt. Det ska bli intressant att följa utvecklingen av det. Vad som annars är slående är den positiva utvecklingen för Norrland, där många nya öar har blivit bebodda, Holmön har fått en ny affär och på lilla Ulvön med 40 invånare har ett lyxhotell byggts vilket ger arbetstillfällen. Däremot syns en uppgivenhet i Tjust skärgård, Blekinge och södra Bohuslän. Gullholmen/Herrmanö har tappat 50 procent av invånarna på bara 7 år.
Vad lösningen är vet han inte, men säger:
- På danska och norska öar lever öarna på ett helt annat sätt. En dansk ö med cirka 100 invånare kan ha både läkare, skola och en egen tidning, de satsar mer. Det är som när man rör sig mellan Jämtland över till Norge, där lever orterna på ett helt annat sätt, säger han och ger en tänkbar förklaring:
- Glesbygdsverket las ju ner här i Sverige, jag tror att anledningen var att man var för positivt inställda till glesbygden. Många öbor upplever ett stort ointresse från myndigheterna, de känner sig motarbetade och att ingen bryr sig, säger Ander Källgård och konstaterar:
- Det som har varit slående i arbetet med den här boken är hur fort det har gått, totalt sett har befolkningen gått ner i samtliga ö-områden bara sedan 2005.
