Tålamod och en stor portion kreativitet krävs för att bli bra på havets katt-och-råttalek: ubåtsjakt.
Det är en strålande vacker vårdag. Men av det märks ingenting för de som sitter inne i stridsledningscentralen på korvetten HMS Sundsvall, som precis kastat loss från Muskö örlogsbas. Där inne, i fartygets mage eller kanske snarare hjärna, är det mörkt dygnet om och intensivt fokus ligger för stunden på vad som sker i djupet, långt under den glittrande havsytan.
När Fjärde sjöstridsflottiljen genomför sin årliga nationella ubåtsjaktsövning är det en rejäl apparat. Förutom samtliga svenska marina förband deltar även tre finska fartyg, en fransk fregatt och ett amerikanskt ubåtsjaktsflygplan. Det är även första gången som övningen genomförs tillsammans med den nya sjöoperativa 14F-helikoptern. Den har fått kritik för att vara extremt dyr, men är en viktig pusselbit i att återta den svenska ubåtsjaktsförmågan menar Ingebrikt Sjövik, stridsledningsofficer ombord på HMS Sundsvall. 
– När de tidigare helikoptrarna försvann blev vi lite bakbundna. Fördelen med helikoptern är att den kan flytta sig över stora avstånd och röra sig stokastiskt med sonaren, den hörs inte under vattnet och blir inte röjd på samma sätt som båtar.
Att bli bättre på ubåtsjakt är en utpekad ambition i regeringens senaste inriktningsbeslut för försvarsmaktens verksamhet. Där konstateras även att försvaret ska få ett tydligare nationellt fokus, och att samarbete med andra länder är av avgörande vikt.
– Det är ju en tråkig utveckling vi har i närområdet med den ändrade intensiteten och övningsmönstret i Östersjön, men samtidigt känns det bra att vi löser skarpa uppgifter så snart vi kastar loss. Det är en helt annan attityd till försvarsmakten i stort och till marinen i synnerhet nu än vad det var i början av 2000-talet, då folk undrade vad vi hade ett försvar till egentligen. De frågorna får jag inte längre, säger Ingebrikt Sjövik.
Under veckans ubåtsjaktsövning sker träningen i olika block.
– Det innebär att det inte är ett scenario med en fiktiv fiende och en konfliktstegring, utan istället indelat i olika funktionella moment där vi till exempel övar på att lokalisera en ubåt, eller torpedskjutning. En annan viktig del är att träna taktisk ledning och informationsutbyte mellan de olika enheterna, berättar Rebecca Landberg som är kommunikationschef vid Fjärde sjöstridsflottiljen.
Det blir snabbt tydligt att komplexiteten ligger i just taktiserandet och koordineringen. Ubåtsjakt är ingen uppenbar adrenalinsport, utan sker i huvudsak stillsamt framför olika skärmar där det gäller att tolka en stor mängd information och utifrån den agera strategiskt. Men en viktig förmåga är att snabbt kunna tempoväxla.
– Det kan ta lång tid att hitta något, men när det väl sker gäller det att man är skärpt, säger Ingebrikt Sjövik.
I teorin kan det tyckas relativt enkelt att jaga ubåt. Grunden är trestegsraketen Spana – Lokalisera – Anfall. Det första två stegen sker med hjälp av sensorer som kan vara antingen aktiva eller passiva, det vill säga själva skickar ut en signal som studsar mot objekt, eller enbart lyssnar tyst ut i havet.
– De aktiva sonarerna jobbar på olika frekvenser, beroende på syfte. Vi kan till exempel släpa en sonar efter fartyget som kan jobba på olika djup. Den är lågfrekvent vilket gör att vi kan se på längre avstånd. Men vi har också en skrovfast sonar som kan användas när vi väl hittat något vi vill titta närmare på. Den har kortare räckvidd men ger bättre upplösning på bilderna, förklarar Ingebrikt Sjövik.
Utöver sonarerna är alla fartygets övriga sensorer, till exempel radar och elektrooptiska verktyg som värmekameror också igång. Uppe på däck håller en utkik koll efter eventuella master och periskop vid ytan. 
Sverige ligger i framkant när det kommer till ubåtsteknologi. Bland annat tog svenska Kockums på nittiotalet fram en ubåt som drivs av den luftoberoende stirlingmotorn, som låter ubåten ladda batterierna under vattnet. En sådan ubåt är tystgående och kan befinna sig i undervattensläge i upp till tre veckor utan att röja sig, till skillnad från den konventionella dieselelektriska ubåten som behöver komma upp till ytan en gång om dygnet. Det har väckt intresse från flera länders försvarsmakter, till exempel har Japan börjat köpa stirlingmotorer till alla sina nya ubåtar.
Varför har vi blivit så bra på ubåtar och ubåtsjakt?
– Dels för att vi länge haft ett ubåtshot. Men också för att vi valt att fokusera på det med tanke på våra väldigt problematiska vattenförhållanden i Östersjön. Jämför med till exempel geografin i England där du har sandbotten och i princip kan se hela vägen er från luften. Men här är det stenigt vilket ger många falskekon, och därutöver väldigt varierande temperatur och salthalt vilket påverkar ljudhastigheten. De
t gör det svårare att hitta en ubåt i Östersjön, säger Ingebrikt Sjövik.
Årstiderna spelar också in. Nu på vårkanten, när det är ungefär jämnkallt i vattnet hela vägen ner, blir det lite lättare. Det var ingen slump att operation Örnen, när en främmande ubåt kränkte svenskt vatten 2014, skedde på hösten.
Inne i stridsledningscentralen händer nu något. Ett eko har fått klassningen “möjlig ubåt”, och radiokommunikationen mellan de jagande enheterna intensifieras. En stund senare uppgraderas klassningen till “sannolik ubåt” vilket är steget under bekräftad på den femgradiga skalan. HMS Sundsvall och ett av de finska fartygen har fått kontakt med det misstänkta objektet och skickar över informationen till övriga enheter, så att ett torpedanfall ska kunna samordnas. Ubåtsjaktsofficeren, eller UBJO, Tobias Lejholm tar över manövreringen och styr nu fartyget utifrån hur han avser att genomföra anfallet så att ubåten inte ges chans att smita.
– En UBJO måste vara en kreativ person! Det finns ingen gräns för hur mycket man kan taktisera för att utmanövrera en ubåt, säger Ingebrikt Sjövik.
