Tiaminbrist framhölls som en av de viktigaste förklaringarna när ejderns kraftiga tillbakagång diskuterades på ett mycket välbesökt seminarium i Norrtälje i måndags. Många nickade igenkännande när forskaren Lennart Balk beskrev de symptom som bristen ger upphov till.
Men inte riktigt alla höll med.
Under 2000-talet har ejdern i det närmaste försvunnit från ytterskärgården. Vid midsommartid 1997 räknade Skärgårdsstiftelsens tillsynsman Gunnar Hjertstrand 2 338 ejderungar vid Svenska Högarna. Nu går det knappt att få ihop 38. Och seminariets initiativtagare, Magdalena Rinaldo, som i hela sitt liv räknat ejderbon i Lygnaskärgården, fick vid den senaste räkningen ihop till 12 bon. I slutet av 1990-talet fanns där över 1 200.
Visserligen har ejdrarna blivit något fler i innerskärgården, men det uppväger inte på långa vägar nedgången i de yttre delarna. Dessutom finns det oroande tecken på att reproduktionen inte fungerar som den ska i innerskärgården heller, berättade Gunnar Hjertstrand.
Utvecklingen för sjöfågeln är dock inte helt entydig: medan ejdern och flera andra arter backat kraftigt går det bra för andra, särskilt fåglar som huvudsakligen lever på fisk.
Det fullsatta seminariet arrangerades av Naturskyddsföreningen i Roslagen, och många kust- och skärgårdsbor nickade igenkännande när miljöforskaren Lennart Balk från Stockholms universitet beskrev de beteendestörningar som är vanliga symptom vid brist på tiamin, eller vitamin B1, som det också kallas: fåglarna uppträder inte normalt och klarar inte av att skydda sina ungar. Och det fåtal ungar som föds är sannolikt hjärnskadade och saknar naturliga reflexer som att dyka när en rovfågel anfaller.
Problemet med tiaminbrist är förmodligen mycket mer utbrett än vad vi ännu har förstått, både vad gäller arter och geografi, sa Lennart Balk.
– Vi befarar att det här bara är toppen på isberget.
En tänkbar förklaring till att ejdern drabbats är att tiaminhalterna i Östersjöns musslor är låga, vilket preliminära mätningar antyder. Men det kan också finnas andra orsaker, som någon ännu okänd kemikalie som påverkar fåglarna så att de inte kan ta upp eller tillgodogöra sig tiaminet.
Henri Engström från Birdlife, som Sveriges ornitologiska förening numera heter, tyckte dock att det blev lite väl mycket fokus på just tiaminbristen.
– Det är inte säkert att det är fel, men jag tror att det är fler faktorer som påverkar, sa han och nämnde, när det gäller just kustfågelarter, främst övergödningen.
Även havsörnens återkomst bidrar sannolikt till ejderns nedgång, i alla fall i ytterskärgården.
– Ingenting är konstant i naturen, men det som oroar nu är att nedgången är så kraftig, sa han.
Lennart Balk tyckte dock att man från ornitologiskt och ekologiskt håll missar vad som håller på att hända när man bara räknar antalet fåglar och försöker hitta naturliga förklaringar till att vissa arter går ner medan andra går upp.
– Det är intressant att titta på hur de dör också, det handlar ju om neurologiska störningar.
Många efterlyste mer forskning om tiaminets roll men i väntan på att man löser den stora frågan om vad som har hänt Östersjöns kustfåglar, uppmanade Gunnar Hjertstrand alla som har möjlighet att fånga mink. Den kan ställa till stor skada i fågelkolonierna och har tyvärr blivit allt vanligare. I år fångades 40-talet minkar bara i Stora Nassa.
En annan stödåtgärd, som fotografen Roine Karlsson hittat i Norge, där man skördar ejderdun, är ejderhus: enkla takförsedda små byggnader där ådorna kan bygga sina reden i skydd från havsörnar och andra rovdjur. Han visade ett hus som Sten Söderlund, tillsynsman i norra skärgården, byggt av drivved.
– Jag tror inte att det här är lösningen på ejderproblemet, betonade Roine Karlsson, men det kan vara värt att testa.
