Tusentals tunnor med giftigt material som dumpats längs kusten på 50- och 60-talet börjar nu vittra sönder och kan orsaka en miljökatastrof. Men vem som har ansvaret är oklart och någon handlingsplan finns inte för att ta hand om gifterna.
Kvicksilver räknas som en av de allra farligaste miljögifterna som finns. I naturen kan ämnet omvandlas till metylkvicksilver och tas upp av levande organismer. Metylkvicksilver, som tar lång tid för naturen att bryta ned, har visat sig ge skador på hjärnan och det centrala nervsystemet. Bland annat påverkas foster då ämnet förs över från modern och passerar fostrets blodhjärnbarriär.
På 50- och 60-talet dumpades, helt lagligt, 23 000 tunnor fulla med betong, stål och kvicksilverhaltig katalysatormassa i havet mellan Sundsvall och Gotland. Totalt handlar det om omkring nio ton kvicksilver. Materialet kom från tillverkning av PVC vid Stockviksverken i Sundsvall och myndigheterna vet idag bara var en bråkdel av tunnorna ligger. Undersökningar som gjordes 2006 vid en känd dumpningsplats utanför Sundsvall visade inte på några förhöjda halter av giftiga ämnen i sedimenten, men det finns en ökande oro för att tunnorna snart börjar vittra sönder.
Frågan om gifttunnorna har pågått länge och diskuterats i riksdagen vid flera tillfällen, senast den 19 mars då Lars Beckman (M), riksdagsledamot från Gävleborg, ställde frågor till klimat- och miljöminister Per Bolund (MP) om vad regeringen tänker göra åt de dumpade tunnorna och vad saneringsarbetet kan kosta.
Enligt Per Bolund finns det 1 100 förorenade områden i samma riskklass som de dumpade tunnorna. Principen är att förorenaren betalar och en ansvarsutredning pågår sedan lång tid tillbaka. Sedan 2019 har en rad myndigheter ett regeringsuppdrag att ta fram mer kunskap om förorenade sediment i sjöar och kustområden. De dumpade gifttunnorna ingår i det uppdraget, som ska vara slutfört i januari 2023. Lars Beckman anser inte att detta duger.
– Ansvarsutredningen har pågått i 17 år. Problemet måste lösas nu, man kan ändå fortsätta utreda ansvaret, säger han.
Vad en sanering kan kosta är oklart, men det kan ligga i miljardklassen.
– Vilken är den alternativa kostnaden? Har man tio ton kvicksilver i tunnor som vittar sönder borde det vara ett allmänintresse för alla länder runt Östersjön. Man kan ställa kostnaden mot att regeringen subventionerat elcyklar med 1,6 miljarder.
Även Svealands kustvattenvårdsförbund har engagerat sig i frågan och nyligen gått ut med en vädjan till regeringen om att ta fram en handlingsplan för tunnorna. Man vill även se att regeringen agerar snabbt även om läget inte är akut.
Företaget Bygglim Sverige AB har i en dom från 2020 dömts att ensam betala 3,5 miljoner för en 700 sidor lång undersökningsplan som bland annat innehåller en metod för att bedöma miljöriskerna med tunnorna och förslag på hur de ska undersökas. Domen är överklagad, men om den står sig kan den innebära att Bygglim anses skyldiga att betala kostnaderna för en undersökning och en sanering. Länsstyrelsen i Västernorrland fortsätter utreda ansvaret. Nästa steg handlar om en undersökning av tunnorna, en kostnad i mångmiljonklassen. Enligt Maria Höglund, enhetschef på länsstyrelsen i Västernorrland så kan statliga bidragspengar komma att användas om ingen annan kan ta kostnaden.
