Tiden är ingenting för Skärgårds 75:an Trumph. Med drygt hundra år på nacken glider Skärgårds 75:an Trumph elegant över vågorna och håller utan besvär både fart och höjd. Seglingsmässigt tycks tidens tand inte ha bitit. Vi seglar förbi Västra Gastholmsgrundet lika obesvärat som för hundra år sedan.
Skärgårds 75:an Trumph ligger vid en röd boj i Styrsvik på västra sidan av Runmarö, där familjen Swahn har sitt sommarställe. Magnus Swahn har hämtat upp med motorbåt vid bensinbryggan i Stavsnäs och vi kör ett varv runt henne. Vågorna får solreflexerna att spelar mot den vita friborden. Det är något obesvärat och enkelt över linjerna, som båtkonstruktören och arkitekten Gustaf Estlander ritade. De kommer ännu bättre till sin rätt nu när hon ligger i vattnet, det där självklara. Sist vi möttes, i höstas, låg hon på land under täckställning utan mast. Nu är masten förstås på. Efter en ombyggnad ger den nya stagningen plats för en större genua och spinnakersegling.
Nu ska vi ut på en tur. Magnus Swahn och hans fru Katarina Swahn ska tillsammans med sina vänner, Anna Sjökvist och Magnus Sjökvist, trimma Trumphs segel inför helgens kappsegling, Runmarö runt. Sitt första Runmarö runt seglade de för cirka 20 år sedan. De fyra vännerna har seglat en hel del tillsammans oftast kappseglingar och dagsturer med Trumph. De lärde känna varandra när deras barn var små och gick på Jolleskolan, en seglarskola barn, som arrangeras på ön. Just nu kryssar en yngre generation barn från Jolleskolan omkring Trumph i Tvåkronor, en slags jollar.
Det blåser 3-4 m/s från nordväst men i Trumphs masttopp finns ingen windexpil som pekar ut vindriktningen.
– Jag glömde den när vi mastade på och sen vågade inte kranföraren hissa upp mig för att göra det efteråt, förklarar Magnus. Vi lägger motorbåten vid bryggan och ror ut med en liten gummijolle. Katarina börjar skala av det kakifärgade bomkapellet. Det märks att hon har gjort det förut. Båten som har varit i familjen Swahns ägo sedan 1929 har hon seglat sedan hon träffade Magnus. Trumph är den femte familjemedlemmen.
– Först nu börjar jag tycka om storen. Det har mjuknat lite men när den var ny var den för styv och inte rolig att handskas med, säger hon.
Magnus och Magnus skär i genuan och de nya rödvita skoten görs fast med pålstekar. Nu har alla i besättningen tagit av sig barfota. Det är nog bäst för att varken tår eller skot ska komma i kläm vid de kraftfulla manövrerna i sittbrunnen, vid gippar och slag, när genuan skotas om. Förutom nya backstagsvinschar är skotanordningen till storseglet nytt för i år. Förmodligen kommer Magnus Sjökvist få sitta i akterluckan och skota storen, för det blir trångt i sittbrunnen och storskotet sitter på en skena bakom rorkulten.
– Vi hissar vid bojen! Katten, visar du Magnus? säger Magnus Swahn.
Katarina går först ner i sittbrunnen och hämtar en rejäl arbetshandske i skinn.
– Storfallet är en stålvajer och man behöver handske för att hålla den, förklarar hon.
Hon visar hur storen ska hissas och med gemensamma krafter drar de upp det 50 kvadratmeter stora storseglet.
– Är det bra? frågar Katarina.
– Du kan släppa lite! säger hennes man, som står vid rodret och kikar upp mot masttoppen.
Magnus Sjökvist lossar bojtampen från fören och efter lite trassel med jollen börjar vi segla. Genuan hissas. Motorn stängs av. Vi glider ljudlöst över mot andra sidan viken och vi gör ett slag. Anna virar loss genuaskotet från vinschen på sin sida och ser till att det löper fritt och Katarina skotar hem på den andra sidan.
Vi har kommit ut i farleden. Trumph håller en imponerande höjd och hastighet. Det vill säga hon seglar nära den riktning vinden blåser ifrån, utan att tappa fart. Ju smalare den så kallade kryssvinkeln är desto effektivare blir seglingen när man seglar mot vindriktningen, kryssar.
Trots att hon har runt 70 kvadratmeter segel uppe och väger sju ton, vänder hon smidigt och snabbt när vi seglar farleden upp mellan Stavsnäs och Runmarö. Vi gör runt sju knop i den ganska svaga vinden.
– Kan du skota lite på genuan? säger Magnus Swahn.
Anna skotar hem. Det är ovanligt många båtar ute idag. De flesta seglar söder ut med vinden i aktern.
– Är det fritt i lä?
Vi kikar bakom genuan och det är inga båtar i vägen. Vi seglar ut mot Möja och Sandhamn. Vinden friskar i. Besättningen försöker hitta ett smart system med vinschandtagen så att slagen ska gå snabbt utan komplikationer, för det är på missarna man förlorar kappseglingar. Vinden, som är byig och vrider fram och tillbaka friskar i mer och mer. Vi kikar på seglen och upp mot masttoppen för att kolla vindriktningen och bristen på windex gör sig påmind. De allt kraftigare vindbyarna får vattenytan att mörkna och vågtopparna bryts. Magnus Sjökvist testar att ställa sig i akterluckan för att kunna skota storen. Trumph kränger ner och han släpper på storskotet så att trycket på rodret lättar och lutningen minskar. Hon är förvånansvärt lättseglad, lekfull och samtidigt välbalanserad.
– Klart för slag! säger Magnus Swahn.
Anna och Katarina är redo med genuaskoten.
– I lä! säger han, samtidigt som han skjuter rorkulten ner mot båtens läsida och fören styr upp mot vinden.
Genuan buktar in vid förstaget och Katarina virar loss skotet från vinschen på sin sida samtidigt som Anna skotar hem, lägger några varv till runt vinschen och böjer sig ner och trevar efter vinschhandtaget som ligger vid hennes bara fötter. Durken är ett ormbo av tampar. Som de erfarna seglare de är vet de att hålla ordning på just sitt skot. Ingenting trasslar sig. Slagen går nu nästan lika kvickt som på Jolleskolans Tvåkronor men farten är högre.
– Senast vi var ute och seglade, det var tillsammans med Kattens mamma, då såg vi två havsörnar vid Västra Gastholmsgrundet, berättar Magnus.
Vi vänder tillbaka och länsar ner mot Gastholmsgrundet. Där finns inga örnar idag men den lilla startpaviljongen och den smattrande vimpeln, står där, liksom för hundra år sedan, då Trumph seglade förbi i samband med Sandhamnsregattan och någon tog ett foto.
– Jag kan visa! säger Magnus.
Han tar fram bilden på en telefon och se! där passerar Trumph Gastholmsgrundet med hårt revade segel och just nu, nu passerar vi, nästan på dagen hundra år senare. Man kan undra om känslan att segla henne då var densamma som nu.
Innan Magnus och Katarina fick sina två döttrar långseglade de med Trumph runt hela Östersjön. Sen kom barnen och de skaffade sommarstället på Runmarö. Nu är de mest ute och dagseglar.
– Kanske blir det en tur till Finland senare i sommar efter Sandhamnsregattan, säger Magnus.
Frågan är hur de ska göra med skoten till storseglet. De nyköpta är lite för korta, bara 34 meter och de gamla som är drygt 50 meter långa är lite för tjocka. Det tål att tänkas på. Sen är frågan om de ska segla med spinnaker eller ej. Det måste bestämmas innan starten, som går väster om Forslunds brygga, lits söder om Styrsvik, klockan 11:30 på lördagsförmiddagen. Det är jaktstart och det innebär att snabbast startar sist.
Vi passar på att äta några smörgåsar och dricka kaffe. Vi seglar nu söder ut i farleden och möter Jolleskolan som är på väg tillbaka från Stavsnäs. Vinden vrider mot väst och mojnar allt mer. Det blir ingen spinnakerträning idag. Vi seglar tillbaka in i viken, passerar bojen, vänder runt, gör ett slag. Katarina och Magnus Sjökvist tar ner storseglet och genuan. Anna håller upp storseglet så att det inte far i vattnet. Nu gäller det att pricka bojen utan att mosa jollen. Magnus Swahn styr. 17,4 meter längre fram sträcker sig Magnus Sjökvist över pulpeten, får tag i bojtampen och lägger den snabbt runt knapen. Framme!
Seglen beslås. Innan bomkapellet rullas på blir undertecknad upphissad i masten för att sätta på windexen, förhoppningsvis med positiv inverkan på kappseglingen. Riktigt hur det ska bli med skot och spinnaker är dock fortfarande ovisst.
– När ska vi ses på lördag? frågar Anna Sjökvist.
– Skepparmötet är 9:30 men vi hörs om det, säger Magnus Swahn.
– Vi startar väl sist, säger Katarina Swahn medan hon rullar på bomkapellet igen, för att skydda seglen mot sol och fågelskit. Magnus Sjökvist hoppar ner i jollen för att ro oss i land.
