Världens tuffaste tävling, One Water Race, avgjordes förra veckan. Under loppet sprang och simmade lagen 25 mil från Arholma till Landsort. Det är osannolika prestationer som deltagarna utför. Till exempel så simmade lagen omkring fem mil, betydligt längre än ett maratonlopp! Bara tre av sju lag lyckades ta sig hela sträckan, trots att ett fjärdepris hade gett omkring 60 000 kronor. Knappt har One Water Race avslutats förrän nästa swimrun-tävling tar vid. Ö-till-Ö, är VM i Swimrun, och går mellan Sandhamn och Utö.
Tävlingarna är populära och hjälper till att sätta Stockholms skärgård på kartan internationellt. Det finns två viktiga anledningar till att den här typen av evenemang går att genomföra i Sverige. Det handlar dels om det generella strandskyddet som infördes 1975, som innebär ett förbud att exploatera stränderna. Det handlar också om den svenska allemansrätten som är inskriven i grundlagen och som ger människor rätt att vistas på andras marker, såvida man inte stör eller förstör. Utan dessa
regler hade förmodligen tävlingarna inte kunnat genomföras, i alla fall inte på det sett som sker idag. Om man bort-ser från skyddade områden så har markägarna i princip inget att säga till om när någon vill genomföra kommersiella arrangemang på deras marker. I år lockar Ö-till-Ö 300 deltagare, det är alltså inte några enstaka vandrare vi pratar om. Men arrangörerna är samtidigt väldigt måna om att ha markägarna med sig. Vad gäller Ö-till-Ö så
respekteras ett nej och banan anpassas därefter. Det är ansvarsfullt och bra. När det gäller One Water Race är det lite krångligare. I den tävlingen får lagen i stort sett själva välja vilken väg de ska ta, det är alltså betydligt svårare att kontakta markägarna innan tävlingen. Lagen får såklart inte springa in på tomter, ö-bor ska alltså inte behöva stå ut med svettiga löpare kring bordet när man kör igång kräftskivan. Arrangörerna säger även att lagen straffas hårt om de springer i vissa ”no go”-områden, men det går nog inte helt att undvika att deltagarna nån gång springer på platser där de inte är välkomna. Samtidigt är One Water Race en tävling med betydligt färre deltagare än
Ö-till-Ö, det är som mest tio lag med fyra personer i varje som springer en gång per år och där varje lag tar olika vägar. Personligen gillar jag swimrun, Jag tycker det är en sympatisk att man tävlar i lag och det tycks finnas en vänlig stämning bland deltagarna. Jag kan också känna tacksamhet över att naturen i Sverige är så tillgänglig, men jag har samtidigt förståelse för dem som inte anser att den här typen av kommersiell verksamhet på andras marker är okej. Oavsett vad man anser så lär tävlingar fortsätta genomföras.
