Skarven är ett av de stora hoten mot rovfisken och ekosystemen i skärgården. Länsstyrelsen beslutade år 2020 att antalet skarvbon ska minskas med hälften inom tio år, men det målet är ännu långt från att nås. Nu görs en kraftinsats på ett av de ställen i länet där fåglarna är som flest – Stora Värtan.
Det är sinnebilden av aprilväder. Jägarna har fått utstå både snö och hagel sedan de intog sina positioner innan soluppgången. Nu skiner solen igen, men det blåser isande nordanvindar och går gäss på Värtan när jag hämtas upp vid Sticklinge brygga på Lidingö.
Det var på håret att skarvjakten överhuvudtaget blev av. Dagen innan den planerade starten den 1 april kom ett tips om att ägg hade synts på Blomskär. Enligt länsstyrelsens beslut ska jakten omedelbart avbrytas när ägg upptäcks – nu hann den inte ens påbörjas.
– Känslan var väl “suck”. För vi har lagt ner väldigt mycket tid och arbete på det här, säger Oliver Karlöf, Stockholms stads fiskekonsulent, medan han rattar båten ut från bryggan och sätter kurs mot ön vars döda, vita träd spretar mot skyn som rangliga skelett.
De flög över ön med drönare för att kontrollera uppgifterna och kunde bekräfta att det verkligen rörde sig om skarvägg – ovanligt tidigt lagda.
– Kanske beror det på att det inte varit så mycket is här i år. De senaste åren har våren kommit betydligt senare, menar Oliver Karlöf.
Eftersom det endast rörde sig om ett fåtal ägg som ännu inte hade hunnit utvecklas så långt, fattade länsstyrelsen ett snabbt beslut om att ändå ge klartecken för jakten. Men den blir kraftigt förkortad; istället för att få jaga fram till 31 maj som planerat har man nu endast två veckor på sig att skjuta så många som möjligt av de 2 000 fåglar som beviljats.
Jakten är ett led i länets förvaltningsplan om att halvera antalet skarvbon i skärgården fram till år 2030, och därmed gå från drygt 6 000 bon till 3 000. Syftet är framförallt att freda rovfisken – en skarv äter uppåt ett halvt kilo fisk om dagen och när just den kustnära rovfisken försvinner får det en stor negativ effekt på ekosystemen. Därför har Stockholms läns fiskareförbund fått tillstånd för skyddsjakt här, på Stora Värtan och på Östra och Västra Trälhavsgrundet, nu på våren när fåglarna kommer för att etablera sina bon. Den senast tillkomna kolonin finns här på Blomskär och är runt två år gammal. Vid den första räkningen fanns 90 bon här, och nu är strax över 600 registrerade. Totalt beräknas uppemot 18 000 fåglar vara knutna till Stora Värtan.
– Vi har jobbat jättemycket över hela skärgården med detta, men till slut vill man ju angripa problemet där det är som störst. Nu har vi hälften av alla häckande skarvar i skärgården här i Värtan, säger Björn Söderberg, fiskekonsulent.
En anledning till att länsstyrelsen godkände jakten var för att man ansåg att andra metoder, som äggprickning och oljéring, inte fungerar här eftersom bona sitter så högt upp i träden.
Vad har ni fått för reaktioner från allmänheten?
– Väldigt lite faktiskt, och bara positivt. När man rör sig bland båtklubbarna här säger många att det är bra att det äntligen görs något. De blev ledsna när det blev en etablering här, säger Björn Söderberg.
Det sprakar plötsligt till i komradion. En av jägarna meddelar att en skjuten fågel flaxat iväg och synts gå ner ett par hundra meter norr om ön. Båten fungerar som en eftersökspatrull för de fåglar som skadeskjuts och hamnar i vattnet. Vi beger oss i riktningen mot nedslaget, cirklar runt och spanar, men skarvens lekdräkt med sitt vita huvud är svårt att skilja ur vågornas skummande kammar. Men plötsligt får Björn, som står redo med bössan i fören, syn på ett guppande huvud. Han siktar och fyrar av, och lyfter sedan upp den döda fågeln ur vattnet och ner i en sopsäck med hjälp av en egenhändigt byggd gripklo.
Med ombord idag är även skarvjaktsexperten Urban Törnqvist, Stockholms representant i Svenska Jägareförbundets kustråd. Han utbildar inom skarvjakt och fungerar som bollplank för fiskekonsulenterna kring jakten. Nu har han synpunkter på att några av bulvanerna, som används för att signalera till skarvarna att kusten är klar för att återvända till sina bon, är för smutsiga. Sådant kan direkt göra en skarv misstänksam och på alerten.
Är skarvarna så smarta alltså?
– De är fruktansvärt smarta. De är läraktiga, de äger ingen önskan att dö och de gör vad de kan för att undvika att bli skadade. De är lika smarta som kråkor och lika hårdskjutna som gäss. Det är en utmanande jakt, säger han.
Varför trivs de så bra just här?
– Det är ju en opportunistisk fågel. Den här skärgården är väldigt bra för dem att jaga i, med grundområden överallt. Och så finns det få fiender, säger Björn Söderberg.
Ytterligare ett meddelande knastrar fram över komradion och vi dirigeras mot en ny nedslagsplats. Men innan vi hittar skarven denna gång dyker något annat upp vid ytan.
– Vad var det där? En säl? Tog den vår skarv nu?
Sälen är ett annat gissel för fisken, och även den har tagit sig allt längre in i skärgården i jakt på föda. Därför har nu Fiskareförbundet även fått tillstånd till skyddsjakt på ett mindre antal “problemsälar” i vissa fiskfredningsområden, utöver den licensjakt på säl som drar i gång nu i april, för att skydda främst gäddan.
– Grunden till det skyddsjaktsbeslutet var att licensjaktkvoten ju fylldes väldigt tidigt i fjol, och det finns risk att den fylls tidigt igen eftersom det är geografiskt indelade kvoter, säger Oliver Karlöf.
När vi bryter för dagen och hämtar upp de kylslagna jägarna på ön har ett 50-tal skarvar skjutits. Samtliga lastas ombord för att fraktas in till land, där de läggs i en kylcontainer i väntan på vidare transport. De flesta går till fjärrvärme, men en del kommer att bli mat. Ett par restauranger har visat intresse för att laga något av fågeln, något man börjat laborera med på Åland men inte i någon större utsträckning i Sverige ännu. Vi bollar namn för tänkbara maträtter:
– “Skorv”? Nja. “Skabanoss” låter kanske mer aptitligt…
Vad hoppas ni få ut av den här jakten?
– Det handlar mycket om att testa och lära sig nu, men det kommer ju också att bli många färre lagda ägg. För varje fågel vi skjuter blir det ju tre-fyra ungar färre, säger Oliver Karlöf.
En farhåga som ofta lyfts är att skarvarna bara flyttar vidare när de jagas så här. Hur ser ni på den risken?
– Det kan ju vara så, men vi får se. Idén här är att försöka skjuta så mycket fågel vi kan. Men det är av den anledningen vi inte jagar på alla kolonier samtidigt. Då blir det för stor störning och så flyttar de istället, menar Oliver.
– Sedan får vi se när räkningen görs i augusti. Har antalet bon minskat här men ökat på andra ställen? Då kan man dra slutsatsen att de sticker till närmaste koloni och häckar där istället. Då skulle man kunna använda sig av den metoden för att styra fåglarna dit man vill ha dem, fyller Björn Söderberg i.
Tanken är att genomföra motsvarande jakt nästa år. Men arbetet är resurskrävande och kostsamt. Oliver och Björn vill gärna se att myndigheterna backar upp intentionen bakom förvaltningsplanen med mer handlingskraft.
– Nu har vi lite medel, men det räcker inte långt om bara vi ska hålla på. Det här måste ske längs hela kusten, i alla län, och man kan inte lägga hela bördan på föreningar och privatpersoner som vill göra nytta.
