KRÖNIKA. Tydligen har årets november varit osedvanligt mörk. Enligt SMHI är det på många håll i landet så illa att antalet soltimmar inte varit så få denna månad sedan någon gång på 80-talet. De stackars Växjöborna till exempel, har fått nöja sig med ynka tre stycken.
Att energinivån tryter just nu är därmed kanske inte så konstigt. Men håll ut – nu går vi snart in i december, och med det slår hembygdsgårdar och föreningar runt om i skärgården upp sina portar och erbjuder glögg, hembakat, hantverk, värme, mys och gemenskap som lindring i mörkret. En guide till öarnas julmarknader, så komplett vi kunnat förmå, finns på mittuppslaget i veckans tidning. Passa på att kanske besöka en ny i år?
I övrigt har vår rapportering på senare tid till stor del kommit att handla om skärgårdens eviga fråga som ständigt tar sig nya uttryck: bevarande kontra utveckling.
Den ställs på sin spets i bråket på Löparö, där de bofasta vill kunna utveckla ön med biltrafik, bostäder och kommunal service, medan de fritidsboende månar om att hålla sin idyll intakt och oexploaterad.
Den är kärnan i den infekterade renoveringen av Stämmarsunds brygga, där det nu bildats två läger: ena sidan som vill återställa bryggan till prick så som den sett ut, och den andra som tycker att man kan passa på att göra lite förändringar när man ändå håller på.
Den får Siko att se rött när WWF föreslår att göra skärgården till världsarv, av oro för att det ska läggas nya våta filtar över allt som heter bebyggelse och befolkningstillväxt i bevarandets namn.
Den går igen och igen, och känslorna är starka. Farhågorna från båda håll är egentligen förståeliga och rimliga. Men att de ska ses som motpoler är märkligt, för utan utveckling är bevarande inte heller möjligt. Då blir det stagnation och förfall istället, vilket jag tror få är intresserade av. Å andra sidan, skulle ingen slå vakt om de värden som faktiskt särskiljer skärgården från gemene storstadsförort skulle den nog snabbt dö en likaledes trist död på ett helt annat sätt.
Jag tror att världsarvsdiskussionen, oavsett vad den landar i, skulle vara nyttig att föra och inte borde avfärdas så snabbt. Idag finns inga riktigt tydliga svar på vad en sådan stämpel skulle innebära, vilket ger upphov till spekulation och oro. Men att brett och på allvar diskutera vad det är som borde bevaras och skyddas, på vilket sätt det bäst görs och sätta strålkastarljus på rätt problem, kanske kan leda till förbättringar som alla tjänar på.
