KRÖNIKA. En nyhet som knappast undgått någon på sista tiden är den nyinspelning av Astrid Lindgrens omtyckta “Vi på Saltkråkan” som SVT ämnar göra. “En ännu starkare klassiker”, ska det bli enligt SVT:s vd Hanna Stjärne.
Nog är det uppenbart att beskedet väckt känslor, med tanke på de spaltkilometer krönikor som avhandlat ämnet på landets alla kultursidor och den twitterstorm som vidtagit. Många har rasat över SVT:s dumdristighet i att tro att en klassiker är något som kan göras på beställning, och menar att en del saker är fulländade tidsdokument som inte bör revideras.
Mycket om remaken är ännu höljt i dunkel. Var inspelningarna ska ske, vilka som ska spela rollerna och kanske framförallt hur handlingen ska knyta an till modern tid. Enligt SVT ska den nya versionen utspela sig på 2020-talet men “vara trogen de intentioner Astrid Lindgren hade när hon skrev originalmanuset”.
Ovissheten har dock inte hejdat någon, i alla fall på sociala medier, i att spekulera och komma med egna förslag på sätt att placera Saltkråkangänget i nutiden. Att Båtsman självklart ska heta Båtsperson och att Teddy och Freddy numera är Tiktokkändisar tillhör de mer lustifika förslagen.
Andra är av mer dystopisk art: “Saltkråkan 2021: influencers i motljus, gated communities, färre invandrare än 1964, ett döende hav. Skräckfilm”, twittrar ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson.
Jag tänker personligen avhålla mig från att recensera remaken innan den faktiskt finns, även om jag nog än så länge känner en stillsam skepsis mot ett Saltkråkan utan Maria Johanssons geniala gestaltning av Tjorven. Samtidigt har jag väldigt svårt att förstå den massiva motviljan mot att röra en gammal klassiker. Den kommer ju inte att raderas från jordens yta. Det borde vara fullt möjligt att fortsätta älska Saltkråkan i original och samtidigt vara nyfiken på den nya versionen. I värsta fall är den dålig, men det är väl i så fall inte hela världen. Då kommer den falla i glömska och den gamla finnas kvar. Det är ju liksom det som är grejen med klassiker, håller de sig kvar i generation efter generation så finns det en anledning till det. Sånt sköter sig självt.
Men i bästa fall blir det mer igenkänning, bättre samtidskoppling och dagens barn får skapa helt nya minnen att återkalla stjärnögt och nostalgiskt om 60 år. Om man verkligen hedrar Astrid Lindgrens intentioner och fortsätter att lägga fokus på självständiga, kluriga, äventyrliga och modiga barn finns alla förutsättningar till det.
