KRÖNIKA. I förra veckan var jag ute på en guidad tur med vikingatema i ytterskärgården (som ni kan läsa mer om i kommande nummer). Jag lärde mig en hel del. På vikingatiden, för sådär tusen år sedan, var skärgården ett väldigt annorlunda ställe. Havsnivån var fem meter ovanför dagens. Hade jag stått på samma skogsnåriga kulle då hade jag haft vatten till knäna. Går vi ytterligare några tusen år tillbaka i tiden, till strax efter istiden, är vattennivån ännu ett tjugotal meter högre. Skärgården, i den lilla bemärkelse vi kan tala om en sådan, sträcker sig hela vägen in till Örebro innan den möter fastland. Sedan dess har landhöjningen, tillbakastudsen efter ismassornas tryck mot marken, sakta format den övärld vi har idag.
Men nu håller havsnivån på att höjas igen. I stockholmsområdet kompenserar landhöjningen ännu ett tag, men vi står ganska snart inför punkten då den inte längre gör det. Prognoserna kring takten är osäkra, men ny forskning visar att till och med en relativt liten höjning – en halvmeter på hundra år – kan lägga tretusen av skärgårdens öar under vatten. Och detta alltså lagom till att dagens förskolebarn går i pension.
Jag är tacksam över att leva i ett land där få seriösa människor längre förnekar den globala uppvärmningens orsaker och effekter på vårt klimat. Vi tycker till och med att det är en viktig fråga. Samtidigt är det kanske i vårt ganska gynnsamma geografiska läge som svårast att greppa allvaret i konsekvenserna. 3000 öar kanske inte låter som sådär jättemycket. Och vad gör väl det, de har ju tydligen varit under vatten förr. En spindelart som dör ut för att dess ekosystem dränkts? Några sjöbodar och bryggor som får offras? Tråkigt, konstaterar vi och går vidare.
Men såhär då: En halvmeters höjning av världshaven, återigen en försiktig uppskattning jämfört med extremscenarierna, skulle enligt OECD göra 150 miljoner människor i världens stora hamnstäder hemlösa till år 2070. Och med tanke på hur jämrans dåliga vi är på att hantera de ungefär hälften så stora flyktingströmmarna runt om i världen idag så kan man bara ana problematiken som det skulle medföra.
Den som menar att dessa variationer i klimat är naturliga cykler, någonting som hänt förr och som jorden på egen hand kan reglera och klara av, har verkligen inte fattat grejen. För det är inte öarna i sig som inte pallar att återigen försvinna under ytan. Sedan vikingarnas tid har vi byggt ett samhälle och gjort oss beroende av ett sätt att leva som inte klarar att haven stiger.
Det är vi, som mänsklighet, som ligger illa till.
