I flera artiklar och krönikor har Skärgården genom åren rapporterat om och kommenterat Norrtälje kommuns schizofrena hållning när det gäller de egna glesbygdsskolorna. Under senare år har man lagt ner en rad mindre skolor men i kommunens rykande färska skärgårdspolitiska program poängteras att det är viktigt att öarnas skolor värnas. Planen innehåller samtidigt så grumliga reservationer att hela fältet lämnas öppet för politikerna om de skulle frestas att ta fram slaktyxan igen.
I jämförelse med Norrtälje har Värmdö varit ett föredöme när det gäller småskolepolitiken men inget varar för evigt. I förra veckan rapporterade tidningen att högstadieskolan på Möja hänger löst eftersom den har för få elever. I dagens tidning berättar vi om Värmdös förfallna skolbrygga på Djurö som kommunen vägrar att renovera. För att barnen ska kunna använda den måste nu Djuröborna själva betala kalaset och göra arbetet.
Genom denna pinsamhet svärtar Värmdö kommun inte bara ned sitt goda namn och rykte utan drar samtidigt ett löjets skimmer över egna policydokument och kommunens devis ”Värmdö skärgårdens mötesplats”. För hur ska man kunna stiga iland på ”skärgårdens mötesplats” om bryggorna där är halvruttna? Eller vad sägs om ”Skärgårdsskolans skärgårdsprofil” som Värmdö skryter om på den egna hemsidan: ”Värmdö skärgårdsskola gör verkligen skäl för sitt namn… På Djurö har vi en egen skolbrygga…”
Är det inte dags att byta ut ordet ”har” i sista meningen till ”hade”? Alternativt fullfölja den med slutorden ”som ingen kan gå på”. Ni får ursäkta, men det är lätt att bli raljant när huvudmän inte tar sitt självklara ansvar. Lika lätt är det att förfasas när myndigheter lägger sig i sådant som andra är utsedda att göra.
Sedan slutet på 1970-talet har med jämna mellanrum båtskatt föreslagits, diskuterats och förkastats av Sveriges riksdag. Det samma gäller ett båtregister. Ett sådant infördes visserligen 1979 men togs snart bort då det ansågs kostsamt och byråkratiskt samt sakna någon egentlig vinning.
I dagarna har Havsmiljöinstitutet dammat av dessa dumheter och förordar att de införs. Förslagen har mött massiv kritik från politiker och båtorganisationer. De menar att myndigheten bollar med hypotetiska siffror och antagna värden i ett försök att underbygga och rättfärdiga förslagen.
Förhåller det sig så är det mycket anmärkningsvärt. Det är också oroväckande att myndigheten tillåter sig att tassa in på politikens domäner. Enligt regeringens uppdrag till Havsmiljöinstitutet ska det bistå med kompetens och underlag, ta fram analyser samt sprida information och kunskap om havsmiljön. Jag kan inte hitta en rad i regleringsbrevet om att man även har till uppgift att föreslå nya pålagor och lagar. Det vore klädsamt om institutet lämnar de sysslorna till vår riksdag och istället sköter sitt.
