KRÖNIKA. Det var ett fantastiskt äventyr att vandra 4270 kilometer i fem månader, från Mexiko till Kanada, längs Pacific Crest Trail.
Naturen var naturligtvis en viktig del av upplevelsen; jag gick genom öknar, över höga bergpass, skogar, fält, över floder, längs bergsryggar och stup.
Men ännu viktigare var människorna jag mötte och det enkla, raka, gemensamma mål vi delade: att varje dag förflytta oss norrut, mot målet vid den kanadensiska gränsen.
Livet vi delade under det här halvåret var enkelt och avskalat. Vi befann oss utomhus större delen av tiden, sov i tält eller under bar himmel, delade våra måltider sittande på marken, svettades och led tillsammans i branta uppförsbackar, halkade fram över snö och is och badade nakna i skogstjärnar.
Det finns bara ett annat ställe där jag upplevt något liknande: Stockholms skärgård.
Jag är född och uppvuxen i arbetarklass i en industristad, Västerås, och visste knappt vad skärgården var innan jag en sommardag vid nitton års ålder av en slump tog färjan till Östanvik på Nämdö för att bada.
Efter det har jag paddlat, vandrat och åkt skridskor många gånger i Nämdöarkipelagen. Sedan ett dussin år tillbaka hyr jag en enkel stuga på Aspö.
Det senaste året har jag bott halvtid på ön och i framtiden kommer jag att försöka tillbringa så mycket tid som möjligt där.
Det jag uppskattar mest med livet på ön är just det som jag älskade mest på Pacific Crest Trail: att man är nära naturen och lever ett enkelt och rakt liv med fasta rutiner.
Det finns ofta en stark gemenskap mellan de som bor mer eller mindre fast på öarna runt Nämdö. Sättet att umgås påminner också om det jag hade upplevde under halvåret på vandring genom USA.
När det talas om skärgårdsutveckling hamnar fokus naturligt på kommunikationer, skolor, sysselsättning och hur folk ska ha råd att flytta ut till öarna.
Det är viktiga frågor.
Men glöm inte bort det de tillgångar som finns naturligt i glesbygd och som attraherar allt fler stadsbor: Långsamheten och ett visst mått av isolering och behaglig monotoni.
