Den första kvinnan att segla ensam över Atlanten. Yxlanbo. Sjuksköterska, föreläsare och antitesen till konsument. Framför mig på flytbryggan på Högmarsö varv står Milo Dahlmann som kommer ge en och annan tankeställare om allt från klimat- till jämställdhetsfrågor.
Världsomsegelbåten Artemisia II ska tittas till. Genuan är inlämnad till segelmakaren. Vattenytan är lugn, till skillnad från några veckor tidigare när det blåste 20 meter per sekund i Furusundsleden. På vår vänstra sida ligger Artemesia II och blickar österut. Detta är hennes hemmahamn sedan tre år. Milo tar loss några bläckfiskar som hakats fast i relingen och lyfter på den ljusa presenningen. Vi kryper på skarndäcket som är helt i kork fram till sittbrunnen och därifrån klättrar vi ner och in.
– Det jag är mest stolt över är min mulltoa! Varför skulle jag vilja ha något annat? En vattentoa får du alltid problem med förr eller senare. Vår skärgård klarar inte att vi spolar allting rakt ut. Och du får inte släppa ut något på Antarktis.
Artemisia II byggdes med målet att kunna segla till Antarktis och blev färdig 2007. Då pratades inte om båttoaletter så mycket – även om problemet var lika stort då. Men för Milo som lät bygga båten för att segla över världshaven var mulltoan självklar. Utanför Europa finns inga sugtömningsstationer. Systemet förångar urinen när Milo seglar ensam men är de fler ombord hinner den inte med – då töms det över i dunkar som tas iland. På toaletten finns även en dusch men den har Milo aldrig använt.
– När jag långseglar duschar jag på däck men med en begränsad mängd vatten. Jag bara sköljer med sötvatten. Förra båten hade en watermaker, den var inte så ofantligt stor. Det verkar som om mänskligheten behöver så stora grejer. 50 liter om dagen, vad ska jag med det till? Vi har gått för långt i vår inbillning av renhet. Ju oftare du duschar desto mer behöver du duscha. Den här planeten har inte hur mycket vatten som helst.
Den förra båten tog inte Milo hela vägen till Antarktis. Men den gjorde henne till den första kvinnan att korsa Atlanten ensam. Då bestämde hon sig för att bygga en båt som klarar resan bättre.
Förutom mulltoan på babordssidan finns en byssa, förpik, akterruff och salong. Strax under tio meter lång är hon. Hela bygget kostade 1,6 miljoner och det sparade Milo ihop i etapper under sju års tid – på en sköterskelön. Först arbetade hon som undersköterska och medan båten byggdes pluggade hon även till sjuksköterska.
– Knepet att få ihop pengar till en båt är små utgifter.
När du seglar ensam kan mycket hända. Har du haft användning av dina yrkeskunskaper?
– Inte för mig själv, men en annan. Han fick sepsis på Antarktis. Där ska man inte bli sjuk. Jag förstod vad som hade hänt eftersom han hade lunginflammation som kan utvecklas till sepsis. Jag kunde inte behandla sepsis men min kunskap gjorde att vi sökte hjälp, annars hade han kunnat dö. Vi hade så mycket tur, ett militärfartyg var i närheten och kunde ta med honom till sjukhus.
Milo berättar att hon försöker förbereda sig på allt hon kan.
– Och som är rimligt. Jag kan gipsa min egen fot, jag kan sy vissa kroppsdelar på mig själv, så det har jag ombord, och antibiotika. Jag har lättare att ställa en diagnos. Men jag tar inga onödiga risker, jag sitter inte i sittbrunnen utan att sitta fast till exempel. Det handlar om att tänka först och handla sen.
Dagen efter vårt möte föreläser Milo för cirka 40 personer som bjudits in till Roslagsmuseet via Svenska Turistföreningen i Norrtälje. Vi bjuds på väl utvalda bilder från resan 2009-2011. En föreställer en båge av mangroveträd över vattnet i Venezuela.
– Det här är oceanernas barnkammare. Utan dem faller hela det marina ekosystemen. Vet ni vad vi gör med mangroveträden? Vi hugger ner dem! Där odlar vi tigerräkor. Och så blir det så besprutat att efter några år måste hela odlingen flytta några kilometer. Och så hugger man ner fler mangroveträd. Bara för att vi vill äta tigerräkor. Så kan vi ju inte hålla på! Så nu kommer ni här inne inte äta tigerräkor mer, eller hur?
Är vi här för att lära oss hur man går till väga för att segla till Antarktis? Eller är det något annat Milo Dahlmann vill lära oss? För på det stora varför anger hon två skäl.
– Om man någon gång har tvivlat på att det finns något som heter klimatförändringar, så är det uppenbart på Antarktis. När vi åkte därifrån så regnade det. Det ska inte regna på Antarktis. Jag har sett och jag vet. Jag ville stå här hos er och säga det. Och – jag älskar pingviner.
Med humor knäpper hon lyssnarna på näsan i flera frågor. Klimatkrisen. Egoismen. Konsumtionen. Jämställdheten.
– Alltså det var inte så kul, säger hon om en landstigning på en öde ö. Ser ni? Det var fullt av plastflaskor som flutit någon annanstans ifrån. Man vet ju inte, men uppskattar att för en sån att försvinna i havet tar det 450 år. Vi hittar dem i valar, sälar, sköldpaddor. För att vi inte kan hålla reda på vårt egna skräp. Utan ett friskt hav kan vi som art inte leva.
Hon pratar varmt om sin sambo Torbjörn – han som följt med en liten bit på resorna men som hon seglade utan i hela två år.
– Jag har aldrig försökt få honom att köpa min dröm. Varför ska jag göra det? Men vi har en gemensam plattform att stå på, gör det vi brinner för och stöttar varann. Jag har många gånger fått frågan ”Hur fick du tillåtelse av honom att åka iväg?” och han har fått frågan ”Hur tillät du henne att åka iväg?” Hade det varit tvärtom hade ingen ifrågasatt nånting. Snacka om att vi fortfarande är kvar i en massa könsroller.
Milo seglade ensam en sträcka om 38 dagar längst Sydamerikas västkust. Statistiken sa att vinden skulle vara gynnsam men den stämde inte alls. Istället fann hon sig i en veckas ösregn med en båt som lutade i 12-13 meter per sekund, som minst.
– Jag började ifrågasätta. Kände att jag vill inte vara här. Tittade på kartan med statistik. Då visade det sig att aldrig på 100 år har det varit någon just här och rapporterat in statistik. Då slog det mig att nu är jag riktigt ensam. Jag hade ingen att prata med. Då träffar man sig själv. För vi är aldrig ensamma annars. Vi har fått veta vem vi är av andra. Vi blir hela tiden bedömda av andra människor.
När vädret mojnade tog det ”en kvart” tills livet kändes helt fantastiskt igen. Milo slår ut med armarna.
– Allt är inte för evigt.
Andra insikter om hur annorlunda livet kan te sig fick Milo i Puerto Eden, en liten by i Chiles skärgård som bara nås från vattnet. Hit kommer fraktfartyget en gång i veckan och det finns butik, skola – och internet. Långsamt, men bybefolkningen är överlyckliga.
– De har inte behov av en massa saker.
Sedan gav hon sig ut på det mytomspunna havet och sträckan mot Antarktis.
– Där så många sjömän mist livet. Och så blåser det inte. Alls. Sånt har jag inte läst om. Det är polerna som reglerar vårt klimat. Slår vi ut dem förändrar vi hela klimatet.
Till slut fick Milo se pingvinerna som hon drömt om. Lustiga och klumpiga på land, snabba i vattnet.
– Pingviner har bråttom. De ska hitta sin partner från förra året. Lägga ägg, se till att ungen blir fet. Det är aldrig tyst. Alla snackar tills solen går ner. Men de har förstått nåt vi inte förstår. Att för att vår avkomma ska få en bra start i livet så måste man dela på ansvaret. 50-50. Forskare har klockat dem. De delar på ansvaret på riktigt. Vi har någonting att lära av pingvinerna!
Skratt sprider sig i salen, studsar mot takbjälkarna.
Den sista etappen Milo seglade ensam var från Brasilien till Azorerna. En sträcka som många fruktar då när du når det som kallas Doldrums hamnar i en kakafoni där lågtrycken från norra och södra halvklotet som snurrar åt olika håll möts.
– Men jag hade bästa ensamseglingen nånsin. Hon gör som hon vill min båt. Man kan aldrig bemästra en vind, men anpassa sig efter den. Vi måste begripa att vi är inte störst, bäst och vackrast. Vi är helt beroende av vår omgivning. Men vår omgivning klarar sig jättebra utan oss.
När Milo återvänt hem tog det inte lång stund att inse att hon inte stod ut med arrogansen hon upplevde i Stockholm.
– Jag kunde inte anpassa mig. Ville inte anpassa mig. När man lämnat en plats och kommer tillbaka har man större möjligheter att se förändringar. Det blev tydligt att människor – nu generaliserar jag – har blivit för ego. ”Jag ska fram jag ska först och bryr mig inte om hur många som faller på vägen”. ”Det är min rättighet att åka på solsemester”. Så som många lever sina liv kommer planeten inte klara.
Snabbt bestämde Milo att hon vill bo i skärgården. Efter några husvisningar hamnade de på Yxlan – och fann sitt hem.
– Här ska vi bo.
Fakta/Milo Dahlmann
Bor: Yxlan
Ålder: 65
Gjorde förut: Matros på Greenpeace
Gör nu: Sjuksköterska, föreläsare, utbildare på Sjöskolan till Fartygsbefäl VIII och inom sjukvård på Basic Safety-utbildningen
Seglar helst: Ytterskärgård eller världshaven
