KRÖNIKA Nej, Vaxholm är ingen rivningskommun hävdade ordförande i teknik- fritids- och kulturnämnden bestämt när vi nyligen talades vid.
Ändå har vi än en gång bevittnat hur kommunen rivit ett näranog kärnfriskt hus från 1800-talet. Och inte vilken gammal lada som helst, utan kruthuset på Rindö, som med gediget kärnvirke byggts för att stå betydligt längre tid än de 136 år det nu fick stå. I dag är brädhögen ett faktum.
Vi har sett det förut. På Kullön där ett 1700-talshus gavs rivningslov, försvann och ersattes av vad som skulle vara en kopia, men där ingenting är ens i närheten av det gamla husets kvaliteter.
Vi har sett det på Hamngatan där Gröna längan revs och ersattes av ett monstruöst bygge som inte har en tillstymmelses likhet med originalet. Vi har sett det på det 1700-talshus i centrala Vaxholm som gavs rivningslov då skicket ansågs för dåligt, och vi har sett grävskoporna sätta tänderna i en sekelskiftesdröm från 1880-talet på Hamngatan som ersätts av elva bostadsrätter.
Kommunen skyller på att det handlar om privata hus. Däremot har man inte agerat proaktivt och antagit en modernare detaljplan än den nuvarande från 1926. Liksom man hade kunnat uppdatera bevarandeplanen med en färsk kulturinventering. Något som länsstyrelsen har visat intresse för att bidra till, om kommunen skjuter till pengar, men nej.
Och fler rivningar väntar, som exempelvis Norrbergsskolan.
Gällande kruthuset försvarar sig kommunen med att a) Det finns ytterligare ett kruthus i kommunen, och b) Huset var i bedrövligt skick och innebar fara för tredje man, liksom c) Plan saknades för hur det skulle kunna användas.
Men hur kommer det sig att ett hus som stått i 136 år inte inneburit någon fara för tredje man, men plötsligt blir livsfarligt när Vaxholms stad står som ägare? Men Fortverket borde ha gjort något åt det, svarar kommunen bara.
Det framgår även att intresset var stort för att behålla huset för verksamhet. Men det intresset har kommunen inte kollat av.
Så bevekelsegrunden för rivning av kruthuset fanns helt enkelt inte.
I en kommun som under så lång tid präglats av militär verksamhet är det ett mysterium hur man kan vilja riva ett prima hus som så tydligt levandegjorde stadens historia. Och där ett enkelt plåttak hade kunnat ge andrum att annonsera efter intressenter för att hyra och renovera. Här saknas ett helhetsgrepp för hur kommunen ska agera kring äldre byggnader. Och en respekt mot plan- och bygglagen, som säger att rivningslov ska nekas om byggnaderna bör bevaras på grund av dess historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.
